Då Folkkultursarkivet år 1994 valde temat "Att bli gammal" för sin årliga pristävling var det delvis av den orsak att vårt sagesmannanät har en rätt hög medelålder. Våra trogna svarare tillfrågas år efter år om många ting, men hade aldrig fått berätta om sig själv och sin egen situation som pensionärer och åldrande människor. Frågelistan var uppbyggd så att vi hade frågor också för yngre personer där de skulle uttrycka sin syn på åldrandet och fundera över hur de visualiserar sin egen kommande ålderdom. 84% av svararna var dock över 60 år. Sammanlagt inkom 104 svar, 72 kvinnor och 32 män.
Det finns många traditionsarkiv i Norden som utsänder frågebrev, men det är egentligen rätt lite man forskat i denna typ av material. Frågebrevsmetoden är skenbart okomplicerad och tillgrips ofta i långtidsdokumenta- tionens tjänst. Kritiken mot metoden har tidvis varit skarp. Vissa kritiker har gått så långt att de menat att frågebrevsmetoden för arkiven blivit ett självändamål som inte tål metodisk-kritiskt ljus. Idag talas det lyckligtvis alltmera om skrivandet som en insamlingsform som är karakteristisk för och naturlig i ett samfund där bildningsnivån är hög.
Den emotionella intensiteten i många frågebrevssvar har också prisats. Här stiger människan fram med associationer, minnen och värderingar. Svaren är inga ekon av frågorna. En fråga kan vara en katalysator som utlöser de mest överraskande samband. Det betydelsefulla eller det emotionellt laddade tar över. Frågebrevet är en överlagd och genomtänkt traditionsprodukt.
Ett strukturerat frågebrev resulterar i en bit life-story med tendens. Det vanliga är att man ställer en massa detalj- frågor kring temat till informanten. Avsikten med frågorna är att väcka associationer och göra det lättare för svararen att komma igång. Frågorna kan naturligtvis både styra och binda sagesmannen på ett negativt sätt. Listan "Att bli gammal" innehöll ett flertal detaljfrågor. Efteråt tyckte vi att det kanske kunde ha varit bättre att låta svararna associera och berätta fritt. Detaljkunskapsmässigt blir man kanske fattigare så, men man får ett material där tyngdpunkterna är genuina, icke styrda.
Frågorna i "Att bli gammal" var indelade i 10 grupper vilka berörde såväl konkret detaljkunskap som också värderingar, tankar och uppfattningar. Den första gruppen "Hur såg man på de gamla förr" anknöt till svararnas barndom. Nästa grupp "Hur är det att vara gammal idag" strävade att inringa den tidpunkt då man själv börjat uppfatta sig som varande gammal. Vardagens förändringar, den fysiska konditionen, markering av helg och vardag var delfrågor i detta block. De följande blocken koncentrerade sig på pensioneringen, ekonomiska realiteter, förmåner och skyldigheter från samhällets sida, boendet, föremålen, vardagslivet. De följande frågegrupperna behandlade pensionärsaktiviteterna, det sociala livet och synen på tro och religiöst liv.
Bland de frågor som kunde besvaras också av yngre människor fanns spörsmål kring förhållandet mellan olika generationer, de sociala realiteterna för dagens åldringar och slutligen blocket Sjukdom och död där synen på de yttersta realiteterna långvård, senilitet och dödshjälp var föremål för frågorna.
I efterhand tycker jag listan verkar något kaotisk. Konkreta ting efterfrågas parallellt med abstrakta värderingar. Jag minns att listan var svår att sammanställa. Det kändes besvärligt att försöka uttrycka saker på ett sätt som inte kunde verka nedlåtande, okänsligt eller fördomsfullt. T.o.m. listans namn var omdiskuterat - kunde det uppfattas negativt? Listan uppgavs av endel svarare som tung och svår att besvara just för att det var frågan om saker som låg en besvärande nära. Man tillgrep kanske då en glättig kåseriform för att få distans eller gjorde helt enkelt en opersonlig analys av landets socialpolitik. Materialet som det föreligger nu är brokigt och något tunganalyserat p.g.a. sin vidd av 1100 sidor.
I ett frågebrev ställer man frågor, men svararen väljer vilka frågor han vill besvara och hur han ställer upp sitt svar. Förhoppningsvis svarar materialet också på andra frågor än de som ursprungligen utlöste svaren. Om ett frågebrev är lyckat skall svaren kunna frigöra sig och ge nya tyngdpunkter. En lyhörd läsning av svaren är som ett tittskåp, man får insyn i många individers tillvaro. I detta sammanhang vill jag ta upp några av de betoningar svararna gjorde, antingen som svar på frågorna eller spontant. Det kunde finnas tusen fler, varje genomläsning av ett stort frågebrevsmaterial ger nya synvinklar. Jag har egentligen bara inlett analysen av detta material och min framställning kommer därför att te sig impressionistisk. Jag har inte heller hunnit relatera olika tendenser till olika åldersgrupper inom svararna, till socialgrupp eller kön. De som besvarade frågorna till den äldre generationen företräder ett vitt ålders- spektrum mellan 60-90 år. I det följande alltså: ögonblicksbilder, interiörer och avslöjanden i ett frågebrevsmaterial.
Den första frågan i listan berörde som sagt synen på de äldre i sagesmannens egen barndom. Frågan utlöste en fantastisk kaskad minnesbilder. Varje generation bär inom sig minnet och synbilderna av hur föregående generationers ålderdom gestalade sig. Det är mot denna kunskap man relaterar och värderar sin egen tillvaro. Man kan konstatera att de äldre skribenterna hör till de sista som kan göra parallelldragningar till kringdrivande bygdeoriginal och undanskuffade åldringar i sytningsstugorna. Jag citerar en av svararna:
Jag minns de gamla gubbarna och gummorna i min barndom. Slitna ansikten, valkiga händer, krokiga och förkrympta som martallar stapplade de fram längs vägen. Johannes med sina sälskinnsskor och skinnmössa mitt i sommaren. "Päre- Majon" i pjäxor med hål i hälarna och en grådaskig kjol som släpade i vägen. Det vore bäst om "Päre-Majon" fick dö innan hon hamnar på fattiggården, sade man medlidsamt. Gamla grånade människor som stapplade mot graven. Gamla mycket gamla. (man 69 år)
Svararna minns "åldriga femtioåringar", klädernas mörka färger, gamla som agades, hånades och önskades i graven men också åldrande matriarker som med järnhand behärskade hela släkter. Detta är fonden till synen på den egna tillvaron som äldre.
De mest varierande associationer, tanke- och minnesförlopp kan som sagt väckas av ett frågebrev. Många svarare inleder sitt svar med en resumé av hela sitt liv, ja några inleder rentav med föräldrarnas bröllop. Det finns ingen ålderdom utan en fond i det egna förflutna. Ålderdomen är facit, summan och konsekvensen av hela ens liv. Svararna relaterar inte bara sin egen livshistoria, utan allt vad livet gett av innovationer och frestelser (modern musik, fri sex, alkohol, TV). Ofta summerar sagesmannen upp hela sin livssyn som en eftertanke på äldre dagar.
Den egna livsinsatsen synas, man räknar upp sina prestationer eller konstaterar lågmält att livet inte blev som man hoppats. I värderingen av det egna livet har högtidligheterna vid pensioneringen en stor roll. Hur en person avtackas vid avgången från sin tjänst har en kolossal betydelse för självsynen och identiteten inför ålderdomen. Gåvorna, talen och förtjänsttecknen tycks vara inristade som på en inre videofilm i många svarares minne. Små textuella markeringar noterar stora värderingar. "Och vinet på min avskedsfest låg i 80-marksklassen", betonar en man, med avsikt att understryka att firman minsann satsade på hans avskedsfest. Detaljer och formuleringar i avskedstal omhuldas och citeras gärna.
Varje generation präglas av övergripande faktorer som formar och omstöper tillvaron, det kollektiva förflutna. De flesta av våra svarare underströk hur den äldre generationen offrat sig i Finlands krig och var och en på sitt sätt bidragit till att bygga upp ett fritt Finland. Finlands krig är en kollektiv sorg och en kollektiv stolthet som spontant kommer upp i svaren, så inbyggda är krigsminnena i ens livslopp och livssyn.
Att gruppen "samhällets äldsta" är vid är ju ett faktum. Som en svarare säger utgörs samhällets äldsta av "en katastrofalt stor grupp människor som väl vet att ta vara på sina rättigheter, alltifrån levnadsglada 65-åringar fulla av entusiasm över allt de skall ägna sig åt till 70-80- åringar som funnit sig väl tillrätta i pensionärs-klubbarnas aktiviteter och 90-åringar som är hänvisade till ensamhet eller bor på åldringshem". "Vi är 60-90 enligt kalendern, men till sinnes helt utan ålder", skriver en annan kvinna.
Att ordet åldring sannerligen inte skall uppfattas som synonymt med pensionär underströk alla svarare. Själva ordet åldring förknippas med total orkeslöshet, beroende av andra och slocknad livsglädje. Alternativa ord som "klassiker" och "senior" förelås. Man ställer upp karakteristiken av en åldring så den inte kan motsvara en själv: "I min fantasi går en åldring med korta steg, framåtböjd och kanhända kutryggig, darrar på rösten, ser och hör illa. Om man inte gör allt detta på en gång är man inte en åldring" (kvinna 67 år).
Omvärldens och speciellt de yngres syn på vem som är en åldring motsvarar inte heller de egna synpunkterna. Såhär berättar en kvinna:
"När jag hör ordet åldring kommer jag osökt att tänka på en händelse för många år sedan. En familjebekant i 80-årsåldern berättade skrattande hur han möttes av expeditens undrande fråga när han ville köpa ett päronträd. "Ska åldringen ännu plantera päronträd, löd den"?"
Även de äldsta svararna noterar att de inte känner sig gamla. Detta kan ta sig uttryck i ett utifrån-perspektiv i hela beskrivningen, t.ex. en beskrivning av åldringsvård som socialt problem, ett problem för andra men inte en själv. Perspektivet är ofta "jag kontra de andra" - de andra är då de verkliga åldringarna som behöver vård och har utbyte av pensionärsaktiviteterna, något man själv inte hinner med.
Hur man klarar av sitt eget åldrande beskriver många passager som jag ville kalla interiörer, narrativa interiörer, små block i texten som blixtbelyser en persons livssituation.
Dagarna vill nog bli långa ibland, det är att gå mellan gungstolen och soffan och läsa, lyssna på radio och se på tv, men int orkar man eller har man intresse att lyssna och se på det heller så länge. Så är det att koka kaffe på eftermiddagen och mat på kvällen. (kvinna 89 år)
Bästa medicinen är att skratta gott i alla situationer. Ibland känns det som om Belsebub satt i en vrå, skrattar och slår takten med svansen. Då gäller det att skratta med och stampa besten på svansen så han pyser ut. (kvinna 79 år)
Interiörerna kan vara korta men talande som denna från långvården: "För en vecka sedan besökte jag på sjukhuset en kusin som bara hade en tom mugg på bordet. Då jag fyllde muggen tömde hon den i ett drag".
Beskrivningarna kan också vara laddade av starka känslor:
Detta är min obstinata skildring av att vägra bli gammal. Jag klamrar mig förtvivlat fast vid föreställningen om att detta gäller inte mig, absolut inte. Avslutningsvis ett råd till gamla: inte se sej i spegeln. Vänd den med glaset mot väggen och fäst en glad bild på baksidan. (kvinna 72 år)
Frågan om när kände man att man hörde till den äldre generationen utlöste flera ögonblicksbilder:
Jo, jo visst börjar man bli gammal: ren för många år sedan såg jag i ett skyltfönster en böjd tant streta framåt i snålblåsten - det dröjde en stund innan jag upptäckte att det var jag. Och på senare tider har inte bara unga personer, utan också, ve och fasa, ÄLDRE velat ge mig sittplats i bussen. (kvinna 80 år)
Ens status som släktens äldsta kan också blixtbelysas av barnens livshögtider eller av barnbarnens kommentarer.
"Finns det regler för hur en äldre person skall uppträda", löd en fråga. Det visade sig att det vid sidan om de regler hälsovårds- och socialmyndigheter ställer upp finns ett inofficiellt regelverk som reglerar ens syn på hur det är att vara en idealisk pensionär. En ideal pensionär är ingen åldring. Var aktiv, var rörlig, lev i tiden är tre gyllene regler. Att vara aktiv, att vara i farten, att understryka att ens största problem är bristen på tid för allt man borde hinna med blir ett ledtema i många svar. "Att bli pensionär är ju egentligen bara att byta yrke eller sysselsättning", skriver en man. En nästan kuslig inrutning tycks karakterisera flera äldres liv idag, man drar osökt en parallell till dagens barn och ungdomar. Hjulen rullar snabbt från livets första dag till den sista - såvida hälsan håller. Många vill också gärna utmåla sig själv som udda pensionärer, pensionärer i tiden, pensionärer med anknytning till det riktiga livet. Man berättar stolt om att man inlett kurser i datakunskap och gett sig ut på pensionärsinterrail. Man understryker att man aldrig ännu utnyttjat pensionärsrabatter. Att vara rörlig är viktigt, många berättade detaljerat om resor de på äldre dagar gjort, nya saker de sett och upplevt.
Äldre män tar också spontant upp temat om sin egen potens och kommer med direkta avslöjanden både vad gäller sexuell förmåga och tillgång till sexualpartner. En 85-årig man berättar t.ex. öppen- hjärtligt att han inte har en livspartner, men nog en kärlekspartner. Annars beskrivs parbildning på äldre dagar ofta med ord som "förtjusande" och andra adjektiv som knappast karakteriserar blodfulla erotiska känsloladdningar. Kvinnor talar mycket sällan om sin sexualitet på äldre dagar, däremot finns i deras svar genren "beskrivningen om hur det var att bli änka" - svar där avskedssmärtan beskrivs på ett fullkomligt hjärtskärande sätt. Att lära sig fungera ensam efter ett långt parförhållande blir under en lång tid det alltöverskuggande i många kvinnors - och naturligtvis många mäns liv.
Det finns också ett tredje regelverk, det man bedömer andra pensionärer via. Hit hör olika saker:
Det är enligt min mening många gamla som inte mognat som människor under den långa vandringen. De förefaller för mig som en kacklande hönsflock, med intresse för dans, kläder, kortspel, egen fullkomlighet och andras fel. (kvinna 82 år)
Det finns väl inga regler för hur en äldre person bör uppträda, men jag anser att hon eller han bör visa värdighet, lugn och vänlighet. Man bör försöka vara välvårdad, inte t.ex. använda för mycket alkohol eller uppträda iögonenfallande när det gäller kläder, makeup och sådant. (kvinna 74 år)
Frågan om de religiösa tankarna och döden medförde i många fall en viss irritation. Vår fråga var formulerad "har din syn på kyrkan och det religiösa livet förändrats" - och det hade den sannerligen inte konstaterade de flesta avmätt. Man tänker och handlar precis som tidigare och inte heller dödens potentiella närhet väcker tankar. "En ung kan dö, men en gammal måste dö" är ett ordspråk många citerar - men döden beskrivs inte mera verklig och aktuell för det. Många citerar Astrid Lindgren som i en intervju tydligen lyckats formulera mångas tankar i orden: "Jag är nog färdig att dö, men inte imorgon eller i övermorgon". "Att få dö frisk", "att få dö fort", "att få dö med stövlarna på" är andra formuleringar av det svåra och tunga.
Dikter som tillkommit i bearbetningsprocessen inför den nya tillvaron som pensionär och åldrande människa insändes också av många. I dikterna formuleras djupa tankar på ett poetiskt sätt, ofta med tendensen att åldrande är en chans till förnyelse: "Bli pensionär det är att dö en smula, men också födas till ett frihetsliv".
På vägen till döden finns en annan etapp man inte heller vill fundera mer än nödvändigt på: kraftlösheten, långvården, demensen. I denna zon finns inget försonligt. Såhär skriver en 79- årig man:
Jag har nu under flera år haft tillfälle att intaga en daglig måltid på Ljungbo kommunalhem och det är en upplevelse som tryggat min åsikt om livet på gamla dagar. Och fastän där inte är så många fall av hopplösa och helt dementa personer så blir jag bara mera stärkt i min åsikt, att när jag befinner mig i sådant skick som många där, då önskar jag att jag måtte ha så mycken styrka att jag kan gånga ner till havsstranden, se ut över vattnet en sista gång och sedan vandra ut tills vattnet täcker mig. Det skulle vara bättre för mig själv och för mina egna anhöriga.
Detta var en glimt av alla de livsöden, betoningar och centrala teman frågelistan "Att bli gammal" gav. Trots att listan var strukturerad vill jag ändå mena att materialet också ger svar utöver frågornas försnävande gränser: avslöjanden, ögonblicksbilder och interiörer samt en flora dikt och folklore som valts för att belysa ett ämne med både känsliga och tunga undertoner.
Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv, Helsingfors SLS 1800 Arkivets pristävling nr 34 "Att bli gammal". Anne Bergman och Carola Ekrem 1994.
Apo, Satu 1980. "Kirjoittavat kertojat". Teemakirjoittaminen - folkloristiikan "näkymätön" aineistohankintamenetelmä. Elias. SKS:n jäsenlehti 4/1993. Helsinki.
Ekrem, Carola 1994. "Det finns mycket mellan himmel och jord. Berättelser om spökerier och övernaturliga upplevelser". Källan 2/1994.
Nurminen, Eija 1992. "En jämförelse mellan skriftliga och muntliga livshistorier". Självbiografi, kultur, liv. Red. av Christoffer Tigerstedt, J.P. Roos och Anni Vilkko. Järfälla.
Seminar om insamlingsarbete med frågelistor på Julita gård den 5-7 september 1984. Rapport sammanställd av Annika Österman. Kulturhistoriska undersökningen. Rapporter (KUR). Nordiska museet.
Storå, Nils 1982: "Postitse tapahtuva perinteenkeruu, antropologisia näkökulmia kyselylomakemenetelmään". Kulttuurin kenttätutkimus. Toim. Päivikki Suojanen ja Lassi Saressalo. Tampere.
Sönju Aarsland, Gerd 1976. "Spörrelistmaterialet som etnologisk kilde, en kritisk vurdering". Norveg 19.
Österman, Annika 1991. Människors egen historia. Om Nordiska museets frågelistor. Handböcker från Nordiska museet 2. Uddevalla.
FD Carola Ekrem
Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv
Helsingfors