Videon har många olika användningsmöjligheter i forskning och undervisning. I forskningen kan man använda videon t.ex. som ett demonstrations- och feedbackmedel, men framför allt kan videon vara ett utomordentligt hjälpmedel i fältforskningen. Därför kunde titeln för det här inlägget vara "videon i fältforskningen".
Först och främst är videon naturligtvis ett tekniskt hjälpmedel (utöver bandspelaren och fotokameran), men jag försöker här visa, att videon också kan vara en viktig del av fältforskningens teoretiskt-metodologiska aspekt. Därför lämnar jag utanför denna betraktelse alla rent tekniska frågor och problem, som gäller videoinspelning, fast behärskandet av grundtekniken är nödvändigt för att utnyttja videon ordentligt.
När forskaren gör beslutet att använda videokameran i fältforskningen, är hans utgångspunkt precis densamma som i forskningen i allmänhet. Det viktigaste är ett relevant forskningsproblem. Det vill säga att fältforskaren bör välja vilken slags teoretisk orientering skall han använda: positivistisk eller hermeneutisk-fenomenologisk? kvantitativ eller kvalitativ?, etic eller emic? Och orienteringen bestämmer ganska långt, hurudana fältmetoder och -tekniker skall han välja och hur skall han använda dem. När man använder observation, skall man välja t.ex. mellan objektiv eller deltagande observation, och när man använder personlig intervju, skall man välja mellan fri, fokuserad, strukturerad eller standardiserad intervju. Det är också väldigt väsentligt i kultur- och traditionsforskningen, om man undersöker något kulturfenomen eller -drag med eller utan kontext.
Alla dessa frågor är förstås triviala för varje fältforskare, men jag betonar att man måste vara medveten om dessa frågor också då när fältforskaren gör beslutet att använda videokamera. Jag påstår att videoinspelningen effektivt kan tjäna forskningens metodologiska målsättningar och ambitioner.
Film- och videoproduktionen kan på många sätt jämföras med vetenskaplig forskning. Analogt kan man tänka att en färdig forskningsrapport motsvarar en färdigediterad videofilm, för behandligsprocessen i båda innehåller samma slags element. Man har sagt mycket träffande, att en konstnärlig långfilm motsvarar på många sätt en skönlitterär roman eller en vetenskaplig doktorsavhandling.
Det viktigaste villkoret för video/filmproduktionen är en god idé, som man kallar huvudsats. Det är enkelt att se att huvudsatsen motsvarar forskningsproblemet i vetenskapen. I videoproduktionen förädlar man huvudsatsen genom olika steg (från allmän nivå till konkret nivå: synopsis, treatment, manuskript och story board) till ett färdigt program. När man talar om målsättningar, teorier och metoder i vetenskapen, så talar man om filmberättande i video- och filmproduktionen. Och i filmberättandet kan man skilja mellan olika element. Enligt den svenska filmforskaren Ola Olsson innehåller filmberättande följande element, som genom dynamiken bildar filmens dramaturgi.
Filmberättandets beståndsdelar:
(Ola Olsson)
innehåll1. Människa
2. Kläder
3. Rekvisita
4. Omgivning
5. Tidspunkt
presentera
bilden6. Bildkomposition och
landskap/scenografi
7. Bildstorlek
8. Bildvinkel
9. Kamerarörelser
10. Ljus11. Klippning
12. Atmosfär
13. Musik
14. Dialog
15. Namn
Ur Olssons kategorisering kan man mycket lätt se, att det är fråga om en väldigt vid och komplicerad problematik, som det är omöjligt att behandla i sin helhet inom det här inlägget. Därför tar jag bara ett par exempel på Olssons fördelning.
Genom att reglera bildstorlek, bildkomposition och bildlandskap kan man effektivt påverka på det sätt, hur själva tittaren ser bilden. Man kan säga att ju tätare bilden är desto bättre kan man se detaljer, men motsvarande desto mindre och sämre kan man se bakgrunden (dvs. kontexten). Om man visar på videon översiktsbild eller vid helhetsbild, så är det ganska sannolikt, att - ur forskningens synpunkt - många väsentliga detaljer blir oobserverade. Ur fältforskningsmetodologins synpunkt kunde vi jämföra videobandinspelningen med en personlig intervju (med ljudbandspelaren). När kameramannen byter bildstorleken enligt sina eventuella behov eller intentioner, är det analogiskt sett fråga om samma slags begränsningsprocess som intervjuaren gör när han väljer mellan olika intervjumetoder.
En av de väsentligaste och viktigaste frågorna i fältforskningen är forskarens förhållande till sitt fält. Han kan göra etic- eller emic-orienterad forskning, om man använder Kenneth Pikes berömda kategorisering. Om fältforskaren väljer etic-synpunkten, vill han sannolikt undersöka sitt samfund utifrån eller uppifrån, så objektivt som möjligt. Om han använder emic-synpunkten, vill han försöka förstå sitt samfund inifrån, ur samfundets synpunkt.
Videotekniken erbjuder en utomordentlig möjlighet att illustrera dessa epistemologiska val. I film- och videobandningen talar man om objektiv inspelning (kamera) och subjektiv inspelning (kamera). Den objektiva inspelningen är vanligast, och i den metoden observerar kameramannen sitt objekt mer eller mindre utifrån. Om man jämför den objektiva inspelningen med någon observationsmetod, så påminner den närmast den objektiva observationen.
Den subjektiva inspelningen kunde vi däremot kalla videokameramannens emic-synpunkt därför att han försöker ge tittaren intryck av, att han (tittaren) - åtminstone delvis - kan identifiera sig med bilden eller bildens händelser. Denna slags videoinspelning kan man jämföra med den deltagande observationen.
Både objektivitetet och subjektivitetet kan man ännu effektivera med olika bildvinkelval. Om man vill betona objektivitet, väljer man bildvinkel uppifrån. Bildens subjektivitet och intensitet kan man däremot tillägga, om man väljer en laddad bildvinkling och man använder närbild eller specialnärbild. Då kan man ge intryck av heldeltagande observation.
Martti Junnonaho, FT
Kasvatustieteen laitos
Joensuun yliopisto