Sen kämpade jag på, så jämnt 10 minuter efter det så föddes han. Men barnmorskan sa (skratt) att hon skulle inte ha orkat mera, att hennes krafter hade också tagit slut. Att vi jobbade faktiskt hårt alla tre kan man säga /.../ Och barnmorskan var också väldigt saklig och bra. Det tog en tid innan vi kom på samma våglängd och började samarbeta, men sen när vi började så gav jag henne mitt fulla stöd åt henne (IF mgt 1995/130).
Citatet är en återgivning av en upplevelse av barnafödande. Förstföderskan Konstance berättar här om hur det gick till när hennes barn föddes, om själva födelseögonblicket. Hon anger hur länge hon behövde krysta för att barnet skulle födas och hon berättar vem som var med i situationen. Det är fråga om ett samarbete mellan henne själv, barnmorskan och den blivande pappan. Hon värderar såväl sin egen som de två övriga personernas insatser. Att födseln försiggick på ett förlossningssjukhus, ett BB, framgår inte direkt men är något som är underförstått. Här återges och värderas således såväl händelser, tid, rum som aktörer, d.v.s. det som brukar kallas berättelsens narrativa element (Bal 1985). I denna artikel kommer jag att fokusera på ett av dessa narrativa element: aktörerna, d.v.s. de som agerar och får händelserna att gå framåt i en berättelse.
Konstance är en av de kvinnor som jag intervjuat för min undersökning om förlossningsberättelser som resulterade i en doktorsavhandling med titeln Berättelser om barnafödande (2000). Huvudsyftet i avhandlingen var att undersöka hur förstföderskor i förlossningsberättelser verbaliserar den kroppsliga upplevelsen av att föda barn. Också förväntningarnas betydelse och tidens påverkan på textualiseringsprocessen analyserades. I fokus stod ett hur, ett vad och ett varför, d.v.s. hur kvinnorna berättar om sin upplevelse vad gäller berättelsens form, d.v.s. uppbyggnad och mönster, vad berättelserna handlar om på ett tematiskt, innehållsligt plan, och varför kvinnorna berättar som de gör, vilka betydelser berättandet ger uttryck för.
Materialet för undersökningen består av tematiska djupintervjuer med 14 svenskspråkiga förstföderskor i Åbo och Pargas under tiden 1994–97 om deras upplevelse av att föda barn. Mödrarådgivningsbyråerna i bägge städerna har fungerat som förmedlare av förstföderskor. Kvinnorna fick själva ta ställning till om de ville delta i intervjuundersökningen och valdes inte enligt några speciella kriterier, utan alla som ville delta i undersökningen intervjuades. De har snarare valt mig, än jag dem, vilket naturligtvis har en betydelse för deras berättarvillighet. Mitt material består av intervjuer med relativt välutbildade, något äldre (medelålder 28,6 år) förstföderskor, som har en någorlunda positiv inställning till vetenskapliga undersökningar, och med åsikter kring ämnet födsel. De var således motiverade att svara på mina frågor och att berätta, och ska inte ses som genomsnittsföderskor i dagens Finland. De yngre och inte så högutbildade förstföderskorna ställde tyvärr inte upp i min undersökning.
Jag intervjuade förstföderskorna(1) vid tre olika tillfällen – en intervju före förlossningen, en strax efter och en intervju när barnet var ca ett år gammalt. Kvinnorna ombads i intervjusituationen att på ett sammanhängande sätt berätta om sin upplevelse dels en månad efter födseln (berättelse I), dels ett år senare (berättelse II). På så sätt fanns det två berättelser att jämföra över tid. Upprepade intervjuer gav en möjlighet att visa hur upplevelsen skildras och omtolkas ett år senare. Intervjuerna bildar ett tätt material, "a thick corpus" (Honko 2000). De två varianterna av upplevelsen återgivna som berättelser påverkades naturligtvis av intervjusituationen, av vår interaktion, men också av kvinnornas motivation att berätta och deras personliga förmåga att formulera sina upplevelser i berättelseform.
Kvinnorna berättade mycket gärna om sin upplevelse och här spelade antagligen vår gemensamma erfarenhet av barnafödande en roll. Berättelserna visar sig ha en gemensam uppbyggnad. Berättelserna börjar i de flesta fall med att kvinnan kände att förlossningen satt igång och beslutade sig för att åka iväg till BB: såväl avfärden som ankomsten till BB återges. Hon berättar hur hon blev emottagen på sjukhuset och om förlossningens öppningsskede. Berättelsen kulminerar i krystningsskedet och själva födseln. Avslutningvis återges mötet med barnet och förlossningens efterarbete samtidigt som förlossningsupplevelsen värderas. Berättelsens mönster eller uppbyggnad med utgångspunkt i det kroppsliga, fysiologiska förloppet baserar sig dels på de narrativa förebilder som expertlitteraturen och andra föderskors berättande utgör, dels på kännedom om en berättelses schematiska uppbyggnad eller mönster (jfr Kaivola-Bregenhøj 1996). Men detta mönster är endast en utgångspunkt för berättandet. Berättelserna blir levande återgivningar genom kvinnornas personliga sätt att berätta och de blir meningsfulla genom de förklaringar, evalueringar och betydelser de för fram. Verbaliseringen av upplevelsen, förlossningsberättelserna definierar jag som personliga erfarenhetsberättelser, som personal experience narratives (Stahl 1977).
I denna artikel vill jag lyfta fram en av många aspekter som jag behandlade i min avhandling, nämligen den om berättelsens aktörer. Syftet med denna artikel är att analysera vilka aktörer som agerar i en förlossningsberättelse. Vem befolkar den värld som kvinnorna presenterar i sin skildring av förlossningsupplevelsen? Kvinnan som berättar om sin upplevelse av att föda är inte ensam på scenen i detta "förlossningsdrama" (jfr Goffman 1974). Vilka andra aktörer möter vi i berättelsen, vem samarbetar barnaföderskan med och hur sker interaktionen mellan dessa aktörer? Hur sker inträdet på scenen och vilka roller tillskrivs personerna och hur och när sker ett rollbyte? Vilken roll spelar kroppsligheten i detta sammanhang? Vad ger en analys av aktörerna i en förlossningsberättelse för inblick i det diskursiva sammanhang berättelsen ingår i, i detta fall födandets diskursiva fält? Framställningen presenteras med utgångspunkt hos de aktörer som återfinns i förlossningsberättelsen, samt i interaktionen mellan dem. Teoretisk avstamp tas i Katharine Galloway Youngs tankar om förhållandet mellan berättelsen, berättandet och konversationen (1987). Det dramaturgiska perspektivet är inspirerat av Erving Goffman (1974).
När vi talar om återgivna händelser och de aktörer som för fram händelserna, bör vi skilja på berättarens reflektioner över händelserna och berättelsen samt berättandet. Händelserna i en berättelse och berättandet som händelse är inte samma sak. Katharine Galloway Young ger en analysram för förhållandet mellan berättelsen, berättandet och konversationen i sin studie Taleworlds and Storyrealms (1987). Grundtanken i hennes synsätt är att de händelser som återges i en berättelse och själva återgivningen av dessa har olika status i ontologiskt hänseende – de existerar på olika områden eller realms(2) (Young 1987, VIIIff). Young skiljer mellan olika områden eller inramningar i samtalet, nämligen händelserna i berättelsen (taleworld), återgivningen, presentationen av taleworld i form av en berättelse (storyrealm) och själva konversationen (the realm of conversation).
Konversationen kan ses som den samtalssituation där berättelserna återges och är i mitt fall identisk med intervjusituationen. Young säger:
Stories, themselves events in conversation, direct attention to another realm of events not in the conversation, the Taleworld. While opening onto the Taleworld, the story retains in its own status as an enclave in conversation, a Storyrealm (Young 1987,15).
Taleworld har sin egen tid, sitt eget rum och och sina egna "innevånare", gestalter eller rollinnehavare, medan storyrealm återfinns när berättelsen framförs, här och nu. I en berättelse skiftar berättaren mellan dessa områden, och leder lyssnaren in i taleworld med hjälp av storyrealm (ib., 14ff). Taleworld, d.v.s. den värld som förstföderskorna i mitt material berättar om i konversationen, befolkas av människor som utför handlingar i någon tid, i något rum. Till denna värld, där födseln sker, leder de mig via storyrealm (3), den berättarstrategi eller kompositionsteknik med för genren typiska konventioner, som de använder för att få mig att föreställa mig den värld hon berättar om.
Den värld som, i mitt fall, föderskan tar mig till när hon berättar om sin upplevelse befolkas av "innevånare", rollinnehavare eller aktörer. Aktörerna i taleworld befinner sig på en nivå och berättarjaget i storyrealm på en annan. Young beskriver förhållandet mellan dessa enligt följande: "self as storyteller (realm of conversation) presents a character as self (taleworld)" (Young 1987, 106). När det gäller berättelser om egna upplevelser sammanfaller ändå berättarjaget och den centrala aktören i viss grad – det är fråga om en återgivning av händelser där berättarjaget samtidigt är huvudperson i det som återges. Dessutom presenteras andra aktörer eller rollinnehavare i en berättelse.
Youngs ram för analys av förhållandet mellan berättelser och berättande är influerat av Erwing Goffmans dramaturgiska perspektiv. Goffman ser aktören som rollinnehavare i ett framträdande, i en performans. Det är fråga om hur individen agerar i olika situationer och presenterar sig i relation till andra människor. Han delar upp individen i två beståndsdelar, individen som agerande och som rollgestalt. Här kombineras en personlig fasad och en kollektiv representation (Goffman 1974, 21ff). Goffmans teori om symbolisk interaktionism avser individers agerande och rolltagande i vardagslivet. I min analys använder jag mig av det dramaturgiska perspektivet på ett förenklat sätt. Det är främst fråga om hur aktörerna i taleworld ges olika roller, hur de tillåts framträda på "scenen" och hur de sägs interagera.
Aktörsbegreppet innebär en dubbelhet. Det är å ena sidan fråga om de aktörer, eller "innevånare" som berättaren talar om i taleworld – de rollfigurer som för fram händelserna. Å andra sidan hänför sig aktör till ett mera samhällsanknutet, diskursivt plan. I en personlig erfarenhetsberättelse sammanfaller dessa två aktörsbegrepp mer eller mindre. I denna artikel kommer jag främst att fokusera på aktören i taleworld. Men jag kommer också att antyda att denna analys även avspeglar synen på aktör på en mera samhällsanknuten, diskursiv nivå. Bland annat kommer jag att visa hur man via analysen kan demonstrera hur kvinnorna i sitt berättande positionerar sig som föderskor (och som kvinnor och mammor) i relation till det omgivande talet om födsel. Här är det främst fråga om talet om å ena sidan ett sk. naturligt födande utan ingripanden och å andra sidan ett medicinskt födande på sjukhusets villkor. Dessa två diskursiva, delvis rivaliserande synsätt framkommer i media, i läkarböcker, bland rådivningspersonalen samt i andra föderskors berättande (jfr Naturlighetens positioner 1998, Marander-Eklund 1998a).
Den centrala aktören i berättelsen är berättarjaget, d.v.s. förstföderskan själv. Det är hennes kropp som är säte för den upplevelse som hon berättar om. Hennes position som ett starkt subjekt, som ett starkt "jag" varierar i berättelsens olika delar. Olika kvinnor i mitt material framhäver "jaget" olika mycket beroende på berättarstil, men också beroende på hur aktiva de är i själva förlossningsförloppet i relation till barnmorskan och den övriga personalen, och hur mycket de framhäver sin kroppslighet. Aktiviteten finns på flera nivåer. Dels handlar det om en aktivitet som ett berättarjag, dels en aktivitet som föderska. Aktiviteten som föderska kan innebära såväl en reflekterande inlevelse utan önskan om att regissera förloppet, som ett aktivt agerande som innebär ett ledande och regisserande av födelseförloppet, ett ifrågasättande av den konventionella förlossningsvården. Denna aktivitet påverkas av föderskans förhållningsätt, hur hon positionerar sig i det omgivande talet om födsel (jfr Marander-Eklund 1998b).
Berättelserna börjar för det mesta med en stark jag-centrering. Det är med utgångspunkt i kvinnans kropp och hennes kroppsliga reaktioner som förlossningens händelser presenteras. Dagmar återger och evaluerar förändringarna i sin kropp utgående från sitt "jag":
På tisdagen gick jag omkring ganska ordentligt, gick en ganska lång lenkki [promenad] på eftermiddagen och nån gång fyratiden började jag känna lite något. Jag hade inte känt såndana sammandragningar som skulle ha gjort ont, aldrig tidigare (IF mgt 1994/63).
Jaget är tydligt när kvinnan berättar om sina kroppsliga reaktioner. Den gravida kvinnan strävar efter att komma till förlossningsavdelningen, att byta den rumsliga scenen för händelserna från hemmet till förlossningsavdelningen. Kvinnorna i mitt material vill komma till BB för att på så sätt få en bekräftelse på att förlossningen är igång. De önskar byta ut rollen som gravid kvinna och ta på sig rollen som föderska. De förhandlar med barnmorskorna om denna position för att åtminstone till en del lämna över ansvaret i professionella händer. Att accepteras i de födande kvinnornas skara innebär ett rollbyte som markeras genom ett byte av kläder, från privata till patientkläder. Kvinnan får träda in i förlossningsrummet som så småningom ska ge henne en ny identitet – som mamma. Att bli accepterad som föderska återges ofta med lättnad: nu behöver de inte längre vänta och fundera på när förlossningen kommer att sätta igång.
På förlossningsavdelningen möter kvinnorna den auktoritativa expertkunskap (jfr Jordan 1994) som personalen på BB står för och som kvinnorna i olika grad förlitar sig på – och som kan tolkas som ett uttryck av positionsmakt, d.v.s. en maktposition som föranleds av en yrkesposition (jfr Meurling 1996). Detta märks i den position som kvinnorna i sitt berättande intar i relation till barnmorskorna och den övriga personalen, och i relation till vem som fattar besluten och vem som regisserar förlossningen. I den fortsatta återgivningen av upplevelsen framstår föderskorna i olika grad som starka jag beroende på hur de i sitt berättande framställer sin egen roll gällande den egna andelen i förlossningssituationen. Det har att göra med vilken roll de själva tillmäter sig som föderskor – uppfattar de sig som något slag av regissörer för förlossningsförloppet med kontroll över situationen och sina kroppar, tar de tacksamt emot de tjänster hälsovården erbjuder eller intar de en mellanposition? I vilken grad kvinnorna vill regissera förlossningsförloppet avspeglar deras inställning till det omgivande, diskursiva talet om födsel. Främst gäller det föderskornas inställning till det sk. naturliga eller medicinska födandet. Man måste ändå komma ihåg att denna roll inte alltid är självvald. En kvinna som föder önskar kanske ha större kontroll över förloppet, men kan inte få den på grund av förlossningsförloppets art. En annan sak är att kvinnorna eventuellt i sitt berättande vill framstå som föderskor som hade alla trådar i sin hand. I berättandet ser man vem som återges som den aktör som tar på sig expertrollen – barnaföderskan eller barnmorskan. Det kan också vara fråga om en förhandling om denna expertroll. Charlotte Hagström (1999) visar i sin avhandling på den kluvna inställning till expertis som utmärker dagens blivande föräldrar. Det är fråga om en blandning mellan tilltro och misstro, dels vill kvinnorna lita på personalen, dels vill de vara sin egen expert.
Ungefär en tredjedel av kvinnorna uttrycker sin egen roll i födandet som den som ledde förloppet, de ser sig som ett slags regissör. De skildrar situationen med sig själva mitt på scenen och regisserar händelserna utgående från sitt jag och sin kropp. Här sker en förtätning av scenen; scenen är inte enbart föderskan i förlossningsrummet, utan föderskans kropp blir centrum för händelserna. Dessa kvinnor framhäver sin expertroll och framträder också som ett starkt jag i sina berättelser. Hagar hade en medvetet aktiv roll, en roll som hon starkt eftersträvade eftersom hon förhöll sig positiv till det naturliga födandets ideal. Gudruns förlossning kom inte igång av sig själv som hon hoppats, utan sattes igång i samband med en undersökning. I detta skede berättar inte Gudrun om sig själv som den som styr förloppet, som regissör (eller expert) för händelserna, men när väl förlossningen kom så långt att hon kunde ta saken i egna händer gjorde hon det. Hon ville inte ligga stilla medan CTG-kurvorna skulle tas, hon ville inte ha epiduralbedövning trots att hon erbjöds en sådan, det var hon själv som ville kliva upp på förlossningsbritsen när det var dags att krysta fram barnet, och det var hon själv som krystade fram barnet.
Flora hade också ett starkt behov av att framstå som aktiv och ledare för förloppet och presenterar sig med ett starkt jag. Hon talar om den inre blicken, om behovet av att vända blicken inåt i kroppen och på så sätt gå in i sig själv för att kunna möta smärtan (jfr Fjell 1998). I samband med att Flora talar om de övriga personerna som fanns runt omkring henne säger hon:
Men jag märkte inte av dem, jag var kanske så mycket inne i mina egna rundor där. /.../ Jag oroade mig förstås lite för mina egna smärtor (skratt) /.../ Jag var på sätt och vis rädd för att jag inte hade situationen under kontroll (IF mgt 1995/32).
Citatet visar att Flora reflekterar över sin egen roll och sin egen aktivitet – hon känner hotet att förlora kontrollen, som i detta fall betyder förlorad kontroll på grund av smärta. Hon uttrycker också explicit sin rädsla för detta. Kroppen är den centrala scenen för händelserna, speciellt för de kvinnor som berättar om sig själva i en ledande, regisserande roll i födsloarbetet.
De övriga föderskorna berättar inte om ett regissörskap, en lika handlingskraftig roll i förlossningsarbetet. Ingegärd var relativt beroende av barnmorskan, som också var experten, och intog inte någon speciellt ledande roll, men i berättelsen är ändå "jaget" starkt företrätt. Hon tog dock själv initiativ till att be om epiduralbedövning. Däremot kunde hon inte ha kontroll över själva födseln, eftersom barnet föddes med sugklocka. I Dagmars berättelse är det personalen som fattade beslut om dropp, om epiduralbedövning och som gav tillstånd att krysta. Judit däremot tedde sig som en relativt handlingskraftig aktör, hon säger bl.a. med bestämdhet att "nu vet jag väl själv (skratt) hur ont i magen jag har" (IF mgt 1995/102), men i hennes berättelse finns jaget inte speciellt mycket närvarande. Hon talar mycket om "man" när hon egentligen avser sig själv.
Martas och Leas berättelser är exempel på att en önskan om att leda förlossningsförloppet inte på något vis behöver stå för en aktivitet som innebär en positiv inställning till naturligt födande. Både Martas och Leas handlingskraft gick ut på att insistera på kejsarsnitt, något som personalen i det längsta försökte undvika. Här förhandlar de om expertkunskapen – personalens och barnaföderskornas åsikter om vad som skulle vara det bästa i situationen sammanföll inte. Caritas berättelse är ett exempel där berättelsen börjar med ett relativt starkt jag, det var bl.a. hon själv som bad om epiduralbedövning – men tyngdpunkten övergår till personalen efter att ett gemensamt beslut om sugkoppsförlossning fattats, vilket gjorde att Carita fick en alltmer undanskymd roll, något som hon ser som negativt:
Och när vi nu hade bestämt oss för det [sugkoppen], så kom det faktiskt en massa läkare. Det var nästan obehagligt för det liksom vällde in alla de där människorna och man låg där och tyckte att, jaha, vad händer. För det kom en barnmorska till som hoppade mej på magen och en läkare, gynekolog, en barnläkare och en barnsköterska. För de vill ju genast kontrollera att det har gått bra, det där med sugkoppen (IF mgt 1994/55).
Trots att alla kvinnor inte intar en lika aktiv roll är de på intet sätt viljelösa i den här situationen utan ger kanske bara inte ord åt sina reflektioner över de åtgärder som personalen gör. Någon uttrycklig passiv patientroll anser jag inte att man kan säga att de har. Snarare handlar det om ett samarbete men också om ett (hierarkiskt) beroendeförhållande till barnmorskorna och läkarna. Dagmar återger en hjälplöshet i förlossningssituationen som visar att hon ville lämna över ansvaret och "expertskapet" åt personalen:
Det tänkte jag, att jag skulle aldrig ensam ha klarat av det själv. Inte vet jag hur (skratt) människor som har fött hemma och föder [klarar av det]. /.../ Jag skulle ha strukit med (skratt) det var min känsla, att skulle inte nån annan ha tagit ansvaret för det så vet jag inte hur det skulle ha gått (IF mgt 1994/63).
Också i den berättelse kvinnorna återgav ett år senare, i berättelse II är barnaföderskan den centrala aktören. Jaget är även här speciellt synligt i början av berättelsen och de gånger föderskan återger vad som händer i hennes kropp, men också när hon tänker tillbaka på händelserna och kommenterar dem med "jag minns". Jaget är centralt i berättelsen, men ändå finns det en viss distans till händelserna och föderskan har här inte ett så starkt behov av att uppvisa ett starkt jag. I vissa berättelser återger kvinnorna ett tillstånd av större ensamhet i berättelse II än i berättelse I. I berättelse II agerar både mannen och personalen, men den är ändå föderskans "egen" berättelse i högre grad än i berättelse I. Detta beror antagligen på att föderskorna i berättelse I vill återge händelserna så troget och sanningsenligt som möjligt, vilket gör att alla aktörerna presenteras noggrant. Konstance evaluerar synen på sig själv, och sin egen kropp i förlossningssituationen i berättelse II enligt följande: På något vis så var jag /.../ så självcentrerad då i den där situationen /.../ att jag inte orkade tänka på så hemskt mycket annat än mig själv (IF mgt 1996/71).
Barnaföderskan är således berättelsens centrala aktör, och jaget är speciellt dominant i början av berättelsen. Barnaföderskans kropp är utgångspunkten och den som avgör själva scenen för händelserna. Kvinnan genomgår två rollbyten i berättelsen, från väntande kvinna till föderska, och från födande kvinna till mamma. Jaget presenteras olika starkt i kvinnornas berättelser beroende på deras uppfattning om vem som leder eller regisserar förlossningsförloppet, d.v.s. vem som anser sig inneha expertrollen – något som avspeglar deras inställning till födandet. Föderskorna har inte en tydlig passiv patientroll trots att vissa av dem har ett beroendeförhållande till barnmorskan.
Barnmorskan är den aktör som vi möter i berättelserna när föderskan väl är framme på BB eller i förhandligarna om att få stanna där. Barnmorskan utgör här en gränsvakt (jfr Fjell 1998) till förlossningsavdelningen och är den som avgör vem som ombeds att stanna och vem som rekommenderas att återkomma senare. Ingegärd återger så här att hon ombads stanna på sjukhuset:
Vi beslöt att åka iväg 8-tiden på morgonen. Halv nio var vi där, och /.../ så undersökte barnmorskan mig och sa att det hade det öppnats 3 cm. Att jag fick bli inne då. /.../ Jag låg ganska länge och följde med hjärtljuden och sammandragningarna. Sen fick jag gå och duscha, byta till sjukhuskläder, och så fick jag gå till förlossningsrummet (IF mgt 1995/80).
Detta uttalande "fick bli inne" uttrycker att hon tilläts stanna på förlossningsavdelningen, men att det inte på något sätt var självklart. Barnmorskan konstaterade att Ingegärds förlossning hade börjat, något som bekräftades med ett kroppsligt mått, livmodermunnen var 3 cm öppen, och hon får ta på sig sjukhuskläder. Barnmorskans roll som gränsvakt blir speciellt tydlig i Hagars berättelse eftersom hon blir hemsänd från BB, t.o.m. två gånger med hänvisning till att förlossningen ännu inte satt igång.
Tove Fjell för i sin forskning fram barnmorskans roll som gäst snarare än som värd. Detta har, enligt henne, ett starkt samband med vem som uppfattas som expert i förlossningssituationen. Också samarbetet mellan föderskan och barnmorskan framhävs i Fjells norska material (Fjell 1998, 109ff). Mitt material ger inte ett entydigt uttryck för barnmorskans roll som gäst, utan snarare är detta en roll som kvinnan i sitt berättande förhandlar om. I föderskornas berättelser kan man utläsa att barnmorskan spelade en viktig roll för kvinnorna och att kvinnorna var måna om en god relation till henne. De kommenterar och evaluerar henne ofta spontant i sina berättelser. Ofta är omdömet positivt. Det är då fråga om att föderskan och barnmorskan kommit väl överens, och att barnmorskan uppfattats som på alla sätt uppmuntrande.
Dagmar beskriver barnmorskorna väldigt neutralt, hon ger inga värderande uttalanden om dem, samtidigt som man kan utläsa ur hennes berättelse att hon var väldigt beroende av dem. I själva berättelserna är det få av föderskorna som självmant säger något negativt om dem. Ett undantag är Hagar som var missnöjd eftersom hon blev hemsänd två gånger och Judit som ansåg att hon blev dåligt bemött av den som tog emot henne när hon anlände till BB. Föderskorna berättar om interaktionen mellan barnmorskan och dem själva som en väsentlig del av berättelsen – en interaktion som innebär både samarbete och samarbetsvilja, och i vissa fall även ett beroende baserat på ett hierarkiskt maktförhållande.
Barnmorskan rör sig mellan förlossnings- och kontrollrummet. I berättelserna framkommer att en del föderskor skulle ha önskat att barnmorskan varit mera närvarande, att de kände sig övergivna när barnmorskan var utom synhåll. Johanna Ruusuvuori visar i sin undersökning om födsel hur barnmorskornas passivitet och frånvaro upplevs negativt av föderskorna (Ruusuvuori 1992, 47). Barnmorskan är speciellt synlig i berättelserna när beslut om åtgärder fattas och när kvinnan krystar fram barnet.
Barnmorskan har en mycket synlig roll i Hagars berättelse, där Hagar gång på gång drar fram det faktum att hon var tacksam för att hon fick föda som hon ville med en barnmorska som understödde hennes ambition att föda naturligt. Efter att barnet är fött intar barnmorskan ofta en mera osynlig roll i berättelsen. Mycket ofta omnämns barnmorskan opersonligt, endast som "hon" eller "de" i berättelserna. I de berättelser som handlar om födsel med kejsarsnitt har barnmorskan en mindre roll än i de berättelser där föderskan föder i samarbete med en barnmorska.
I berättelse II har barnmorskan en mera tillbakadragen roll och mera sällan rollen av gränsvakt. Hon omtalas allt oftare som en av personalen, som "dom", som "hon", som "människan" eller som "damen". Barnmorskan får inte heller något egentligt omdöme, men några föderskor har dock vissa kritiska kommentarer. Samarbetet mellan föderskan och barnmorskan återfinns också i berättelse II, men kvinnorna som berättar har i detta skede tydligen inte ett så stort behov av att poängtera barnmorskans roll i händelserna.
Barnmorskan ges således rollen av gränsvakt, expert eller gäst i olika hög grad för de olika kvinnorna beroende på i hur stor utsträckning de vill eller förväntar sig få ledning av expertisen. Barnmorskan får rollen av hjälpare, men denna roll framställs på olika sätt beroende på hur föderskan i sitt berättande framhåller sin egen aktivitet. Föderskornas förväntningar på barnmorskans agerande, som expert eller som medhjälpare formas också av det omgivande talet om födsel.
Många berättelser presenteras dels ur ett jag-perspektiv, dels ur ett vi-perspektiv. Kvinnornas upplevelser av förändring i kroppen, såsom "jag började känna regelbundna sammandragningar och jag hade ingen aning om hur sammandragningar skulle kännas" relateras till mannens reaktioner, som "vi började ta tid", "vi visste inte riktigt hur fort man ska åka [till BB]" (IF mgt 1994/66). Nanny talar både om ett jag och ett vi. Hon säger att "vi hade gått över tiden", vilket visar att barnafödandet var ett, för paret, gemensamt projekt men kan också tolkas som ett vi bestående av henne och barnet. Flora hänvisar ofta till samtal med sin man "jag sa åt Fredrik" och "så sa han att det är bäst att du ringer och kollar" (IF mgt 1995/32). Här gäller det avgörandet om avfärden till BB. Beslutet om avfärden görs för det mesta tillsammans. Carita berättar så här:
Vi gick nu här och vankade och funderade hit och dit och började titta på TV. De [sammandragningarna] blev nog mer och mer regelbundna och kom oftare. Sen var det faktiskt med sju och fem minuters mellanrum och så funderade vi att ska vi gå och lägga oss eller ska vi fara iväg. Vi bestämde oss för att fara iväg (IF mgt 1994/55).
Mannen, den blivande fadern, har en relativt framträdande roll i början av berättelsen, när avgörandet om avfärden fattas och i samband med att paret åker iväg till BB. Väl framme på förlossningsavdelningen har mannen i berättelsen en relativt undanskymd roll, trots att han finns där. Två av berättelserna är undantag; Dagmar som födde ensam och Ingegärd som hade en väninna som stödperson. Mannen beskrivs som den som bjöd föderskan att dricka, masserade hennes rygg under öppningsskedet, stödde henne bakom förlossningspallen, uppmuntrade henne i krystningsskedet, och den som sågs som sällskap för att motverka ensamheten. Han har en roll som medhjälpare. I Konstances berättelse är mannen mycket närvarande, och hon kommenterar också denna närvaro:
Jag är hemskt, hemskt nöjd över att Kristian var med och hur bra han stödde mig hela tiden. Jag hade aldrig kunnat drömma om någon sådan support som jag fick (IF mgt 1995/130).
I vissa berättelser är mannen däremot mera sällan närvarande – han omnämns men agerar inte. Typiskt för dessa berättelser är också att kvinnan under själva födsloögonblicket inte anger vad mannen gör eller inte gör – här är kvinnan huvudpersonen och den som agerar med stöd av barnmorskan. Mannen sägs agera mindre ofta under själva födseln, men han är desto mer närvarande efter själva födseln. Hon berättar hur mannen klippte av navelsträngen och var med om att bada det nyfödda barnet. Endel berättar om gripande familjesituationer. Carita, som inte själv orkade hålla i babyn efter födseln, berättar så här om pappans insats:
Och sen satte dom honom [barnet] i pappas famn, och det tyckte jag var jättetryggt att pappa var med där. För då var det ändå inte fråga om att babyn genast blev utlämnad åt främmande människor, utan det var då genast mamma eller pappa då som tog hand om honom (IF mgt 1994/55).
Citatet visar att mannen, förutom att han agerar och finns på scenen också har genomgått ett rollbyte, han har blivit pappa, något som Carita visar tydligt eftersom hon här använder ordet "pappa" framom mannens förnamn, som hon gjort tidigare.
Trots att pappan i 12 av 14 fall var med om förlossningen framträder han som aktör i berättelserna i väldigt olika grad. Överlag kan man säga att mannen spelar en förvånansvärt liten roll i berättelserna – han är frånvarande speciellt i krystningsskedet då kvinnan mest går in i sig själv. Inom norsk förlossningsvård med inriktning på det privata, hemlika, finns önskemålet om att den blivande fadern ska delta och inte enbart närvara under födseln som ett led i samhällets försök att intimisera familjeskapandet (Fjell 1998, jfr även Hagström 1999). I mitt material framställs födseln visserligen som en intim familjetillställning, men kvinnornas berättande ger inte uttryck åt mannens egentliga deltagande. Frånvaron i berättelsen kan eventuellt bero på att kvinnorna presenterar sig själva som huvudpersoner, på att barnafödande trots allt är kvinnans "jobb" och hennes kroppsliga upplevelse, en upplevelse som hon har svårt att dela med sig av, trots dagens uppfattning om födsel som en familjetillställning. En annan möjlig förklaring till att mannen inte förekommer så mycket i berättelserna är att mannen är så självklar i detta sammanhang att hans agerande inte behöver kommenteras.
Mannen har en ännu mer undanskymd roll i berättelsen återgiven ett år senare, i berättelse II. Han finns med i alla berättelser med ett omnämnande av typen "min man låg och sov" (IF mgt 1995/50), "så var jag med min man på kafeterian" (IF mgt 1996/73) eller "Fredrik var någonstans i korridoren" (IF mgt 1996/21). Mannen omnämns men agerar inte självständigt och har mera sällan en hjälpande roll. Mannen finns dock med i många berättelser i form av ett "vi", men i lägre grad än i berättelse I. Mannen är dock inte alltid undanskymd. I Martas berättelse var mannen aktiv vad gäller beslutet om kejsarsnittet, det är efter hans påtryckning som läkaren fattade beslutet om det. I Hagars berättelse agerar mannen aktivt genom att massera hennes rygg och förmedla hennes budskap till barnmorskan i en översättning från svenska till finska(4). I Caritas berättelse är mannen undantagsvis mera närvarande i berättelse II än i berättelse I. Han omnäms under hela berättelsen och dessutom evaluerar Carita hans närvaro enligt följande:
Curre satt på WC-locket [medan Carita stod i den masserande duschen] och läste Trivial Pursuitfrågor (skratt), för att jag skulle ha något annat att tänka på. Det har jag efteråt tänkt att det var ganska bra, för då hade jag något att tänka på och då hade han en uppgift. Han behövde inte bara stå där och tycka oj, oj och voj /.../. Och sen efteråt så var det jätteskönt att Curre var där. För då hade man genast någon egen som tog hand om Carl [barnet] (IF mgt 1995/45).
Mannen finns således starkt i berättelserna i form av ett "vi", en part i det gemensamma projekt som födsel i det omgivande talet förs fram som. Däremot är han förvånansvärt undanskymd som självständig aktör. Hans roll förändras i berättelsen från en medhjälpare till en barnafar.
Föderskorna berättar inte enbart om mötet med barnmorskan, utan också om mötet med den övriga personalen. Personalen framställs, trots att den nämns som aktörer i berättelsen, tämligen opersonligt – den omtalas som "dom", "de" eller "hon" av alla kvinnor i mitt material. "De" gjorde undersökningar och "de" kontrollerade hjärtljud, "de" gjorde beslut om ingrepp och "dom" konstaterade grönt fostervatten. Det här betyder inte att barnaföderskan inte skulle ha en klart uttalad åsikt om vem hon vill ska vara närvarande i förlossningsrummet (jfr Fjell 1998). Snarare är det fråga om att personalen kollektiviseras, det spelar egentligen ingen roll vem det är som agerar. Viktigare är att personalen, "de", tillhandahåller expertkunskapen och samverkar med kvinnan som föder. Att personalen anges opersonligt gör att föderskan framstår ännu klarare som ett självständigt agerande jag. Att ange personalen med "de" är naturligtvis också av berättarteknisk art – att precisera vem det är fråga om är onödigt eftersom det framgår klart av sammanhanget.
Läkarna ingår med stor sannolikhet också i det kollektiva "de", men kvinnorna understryker ändå ofta läkarens inträde på scenen. Detta görs antagligen för att läkarna endast besöker förlossningsrummet i syfte att undersöka kvinnan, fatta beslut om åtgärder, närvara vid sugkoppsförlossning och naturligtvis för att utföra kejsarsnitt. Att läkarna omnämns är också ett uttryck av positionsmakt och ibland även könsmakt. Anita, som blev opererad, återger i sin berättelse tydligt vilken personal som träder in på scenen – mottagningssköterskan, barnmorskan, anestesiläkaren, kirurgen och till slut barnläkaren. Ingegärd berättar om personalen i samband med krystningsskedet:
Och sen började det komma in folk, vem det nu var, barnläkare och sen några andra när jag behövde hjälp. Det var en som klämde mig på magen, en som tryckte upp knäna, och någon som sa att andas såhär, och nu får du krysta (IF mgt 1996/80).
Läkaren finns mest närvarande i berättelser om kejsarsnitt. Lea och Marta berättar om förhandlingar mellan läkaren/personalen och den blivande mamman/paret om huruvida operationen ska utföras. I båda fallen försökte personalen/läkaren skjuta upp beslutet om operationen. Lea berättar om den utsatthet en föderska kan känna när hennes vilja inte hörsammas:
Och läkaren ville skjuta på det [kejsarsnittet] hela tiden, han talade om att det kanske går ända till morgonen. Sedan började jag själv känna att nä-ä ... ska dom verkligen ha mig att föda (skratt) nedre vägen /.../. Jag blev nästan riktigt arg (skratt) när dom inte brydde sig (IF mgt 1995/13).
Kvinnorna talar om personalen på olika sätt. De flesta är relativt neutrala i sina uttalanden. Dagmar berättar ändå om en studerande som i hennes ögon var påflugen och Nanny berättar om oron för att kunna bibehålla kontrollen och värdigheten inför främmande personal. Carita är den enda som direkt ger ett negativt utlåtande om personalen och då främst om läkaren. I berättelse II berättar hon hur hon efter själva födseln blev sydd av en läkare som enbart samtalade med Caritas man:
Jag tyckte att jäkla skitstövel (skratt) får jag sparka dig rakt i 'fejset' [ansiktet] så att du strittar [åker] i knuten. För på något vis brydde han sig inte alls om mig, utan det var bara pojkarna som han pratade med (IF mgt 1995/45).
Citatet är ett exempel på läkarens såväl köns- som positionsmakt. Den övriga personalen och läkarna anges ännu mer kollektivt och opersonligt i berättelsen återgiven ett år senare, men här kan man inte se några större skillnader.
I berättelsen finns ännu en aktör, nämligen barnet, som är resultatet av själva födseln och som ger kvinnan och mannen nya roller. Barnet agerar naturligtvis inte självständigt i detta skede, men står ändå i berättelsens centrum. Tove Fjell visar på att kontakten och samhörigheten med det ännu ofödda barnet uppfattas som centralt i de samhälleliga strävandena för en mera individorienterad och intimiserad förlossningsvård (Fjell 1998, 127ff). I många fall återges barnet icke namngivet i berättelserna, detta gäller speciellt berättelse I. Här omnämns barnet oftast som "hon/han", men också som "barnet" eller "babyn" .
Barnet omnämns som hon/han redan från början av berättelsen, före födseln, då förstföderskan de facto ännu inte vet vilket kön barnet har. Judit påpekar detta och talar i början av berättelsen om "den". I vissa fall omnämns barnet redan före födseln i början av berättelsen, men vanligare är att det omnäms i samband med födseln och efter att barnet är fött. Exempel på ett distanserat sätt att beskriva födseln och därmed barnet ger Carita: "Men sen kom han nu till sist" (IF mgt 1994/55). Efter att barnet är fött, och har gjort sitt inträde på scenen, ges ibland en beskrivning av barnets tillstånd. Så gör t.ex. Konstance som skrattande berättar om barnets slattriga "spagettiarmar och ben" (IF mgt 1995/130). Alla kvinnor berättar inte om barnet på ett distanserat sätt. Benita omtalar barnet med namn och stor ömhet. Ingegärd berättar om mötet med barnet så här:
Hon [barnmorskan] lyfte upp henne [barnet] och visade henne för mig, och ville att jag själv skulle se vilken sort det var. Så fick jag henne här på bröstet. Hon var så varm och skön (IF mgt 1995/80).
Bekräftandet av barnets kön är också något som förekommer i en del återgivningar. I Martas fall blir detta centralt, och hon återger det i form av en anekdotlik, avslutad narrativ, eftersom hon var väldigt säker på att barnet skulle vara en pojke, och det visade sig vara en flicka. I berättelserna återfinns i vissa fall en varm familjär stämning efter att barnet är fött, där barnet, tillsammans med de nyblivna föräldrarna, står i centrum och på så sätt blir en av huvudpersonerna. Benita berättar så här:
Och då tittade jag hela tiden på Bo ... min pojke som låg på magen. Och då tänkte jag att ja, nu är du här, att det här är för din skull (med ömhet) /.../ Sen lämnade hon [barnmorskan] mej eller oss alla tre /.../ Han låg nu under filten, Bo, och vi låg och tittade på honom och småpratade (skratt) som man nu gör (IF mgt 1994/60).
I berättelsen återgiven ett år senare, berättelse II, är barnet mycket mera centralt än i berättelse I. Detta är så tydligt att man kunde säga att i berättelse I är förstföderskan huvudperson, medan barnet är det i berättelse II. Barnet omtalas ofta med namn, som i citatet ovan och är med i berättelsen ända från dess början. Barnet omtalas ofta med stor ömhet, som ett "pikilitet [riktigt litet] knyte" (IF mgt 1994/58) och som "lillingen" (IF mgt 1996/21). Upplevelsen av födseln, av att få ett barn värderas positivt, såsom Hagar gör: "Det var nog det bästa jag någonsin varit med om" (IF mgt 1996/49). Ingegärd omtalar det ofattbara i att barnet är fött, "inte kunde man tro att det var ens dotter" (IF mgt 1996/47). Nanny talar mycket om barnet och funderar över modersrollen. I berättelse II kan man uppfatta att kvinnorna berättar om upplevelsen av födseln med ett års erfarenhet av att vara mamma, något som tydligt färgar berättelsen.
Dessutom kan man se att de intervjuer som gjorts i barnets närvaro tydligare har barnet närvarande i berättelsen. Den harmoniska familjesituationen framkommer inte lika tydligt i berättelse II, bl.a. eftersom mannen inte agerar lika centralt här. Överlag kan man se att omnämnandet av barnet i berättelse I är distanserat – med vissa undantag. Man kan säga att den berättelsen inte handlar om att föda ett barn, utan snarare om prestationen att föda. I berättelse II står barnet mera i centrum. Här är det modern, nu med erfarenhet av att vara mamma som återger händelserna. Här bildar moderskapet, som kvinnan nu ett år senare internaliserat, ett filter genom vilket berättelsen utformas.
Taleworld, i fråga om en förlossningsupplevelse, befolkas av flera "innevånare" eller aktörer. Dessa har olika roller i berättelsen och ges olika roller på scenen i dramat. Föderskan är berättelsens huvudperson. Hon berättar om upplevelsen utgående från sin kroppsliga erfarenhet, vilket gör att berättelsens "jag" är starkt företrätt. Hennes roll är ibland regissören för dramat, mera sällan framhäver hon sig själv i patientens roll. Föderskan genomgår rollbyten från gravid kvinna till föderska och slutligen mor. Barnmorskan är föderskans främsta samarbetspartner, både en gränsvakt, en expert och en hjälpare, övrig personal presenteras anonymt och kollektivt. Föderskan interagerar med barnmorskan och den övriga personalen och förhandlar om expertrollen. Mannen byter roll från medhjälpare till barnafar. Han förkommer i bakgrunden och agerar sällan självständigt i berättelsen utan framkommer snarare i form av ett gemensamt "vi". Barnet presenteras ibland distanserat men övertar rollen som huvudaktör tillsammans med föderskan i berättelsen när den återges ett år senare.
Ett sätt, ett bland många möjliga sätt, att analysera en personlig erfarenhetsberättelse är att skärskåda berättelsens narrativa element. I artikeln har aktören i berättelsens händelsevärld eller taleworld analyserats. Detta har gjorts med utgångspunkt i gestalter och rollinnehavare, i enlighet med Goffmans dramaturgiska perspektiv, som berättelsens taleworld befolkas av. Detta sätt att dekonstruera en berättelse gör att vi kan komma åt hur berättaren ser aktörernas agerande, interagerande och rolltagande i taleworld. I mitt fall är det fråga om erfarenhetsberättelser och därigenom identitetsberättelser där kvinnorna genom att ge aktörerna olika roller och ställa dem inför olika val också berättar om sin egen situation och varför deras födsel fick den utformning som den fick. Här står det individuella i växelverkan med det kollektiva. Kvinnorna berättar med utgångspunkt i den kunskap de har om skeendet och det synsätt som de uppfattar som det riktiga, ett synsätt som formas av det omgivande diskursiva synsätt som råder i dag. Kvinnorna i mitt material återger med sig själva i centrum en självpresentation av sig som kvinna, föderska och som mamma. Det narrativa elementet aktör kan också (tillsammans med elementen rum, tid och händelser) vara ett sätt att nalkas aktörsbegreppets diskursiva, mera samhällsanknutna sida. Analysen av hur kvinnorna berättar leder vidare till vad berättelsen handlar om och vilka betydelser forskaren kan utläsa ur den. Analysen av aktörerna i berättelserna berättar om lyckan och glädjen av att föda ett barn men också om rädslan och ångesten inför detsamma. Den återger också kvinnornas syn på vem det är som leder förlossningsförloppet och hur de positionerar sig i det omgivande talet om födsel speciellt gällande det naturliga och medicinska födandet. Analysen av aktörerna i berättelserna visar att kvinnorna dels uppfattar sig som utsatta, dels ter sig som handlande subjekt som gör aktiva val i förlossningssituationen.
1. Kvinnorna är anonyma i framställningen. De har fått namn alfabetiskt i den ordning intervjuerna är gjorda så att den mamma som jag intervjuade först har ett namn på A, Anita, den andra ett namn på B o.s.v.
2. Detta tänkesätt med särskiljande av berättelsens händelsevärld och berättarvärld som Young för fram är i sig ingenting unikt i forskningssammanhang. Lars Lönnroth presenterar en berättarteknisk dubbelexponering som han kallar den dubbla scenen (Lönnroth 1978). Också Elliot Mishler, inspirerad av filosofen Nelson Goodman, tänker i samma banor och presenterar begreppen "det berättades ordning" och "berättandets ordning " (Mishler 1997, 69). Youngs teori är intressant eftersom den visar på de olika plan som existerar i ett berättande. Dessutom finns också andra plan. Hennes begrepp öppnar möjligheter för en analys av berättelser återgivna i en intervjusituation och hjälper en att förstå deras inbördes relationer (jfr Marander-Eklund 2000b, jfr även Nylund Skog 2002).
3. Storyrealm kan också sägas innefatta den textualiseringsprocess där berättaren gör vissa val i sin återgivning av händelserna. Textualiseringsprocessen kännetecknas, enligt Lauri Honko, av hur en text skapas med hjälp av en viss kompositionsteknik i en specifik performance, i en speciell kontext. Honko omtalar en narrativ kompetens baserad på ett traditionsförråd som är bundet till genrespecifika regler, men inte till specifika intrigstrukturer (Honko 1998, 36). Denna organisering av det poetiska materialet kring en intrigstruktur, leder till att en berättelse kan bli längre eller kortare, fulländad eller enklare. Det innebär också en intertextualitet, dels ett samtal med andra texter, dels ett sätt att markera de konventioner, regler och mönster som är betydelsefulla för ifrågavarande genre (jfr Arvidsson 1999). Det är här berättaren skapar ordning i det upplevda, relaterar till andra händelser och andra texter och ger betydelser åt det berättade.
4. Barnmorskorna talar många gånger endast finska. Trots att många finlandsvenskar talar en god finska innebär förlossningen en sådan ansträngning att kvinnan ibland inte vill eller orkar tala annat än sitt modersmål.
Arvidsson, Alf 1999, Folklorens former. Lund: Studentlitteratur.
Bal, Mieke 1985, Narratology. Introduction to the theory of narrative. Toronto: University of Toronto Press.
Fjell, I. Tove 1998, Fødselens gjenfødelse. Fra teknologi til natur på fødearenaen. Kristiansand: Høyskoleforlaget.
Goffman, Erving 1974, Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Hagström, Charlotte 1999, Man blir pappa. Föräldraskap och maskulinitet i förändring. Lund: Nordic Academic Press.
Honko, Lauri 1998, Att synliggöra textualiseringsprocessen. – Tradisjon 1, 33–41.
Honko, Lauri 2000. Thick corpus and organic variation: an introduction. – Honko, Lauri, (ed. by) Thick corpus and organic variation and textuality in oral tradition. (Studia folkloristica 7: Studia Fennica, Nnf publications 7.) Helsinki: Finnish Literature Society, 1–28.
Jordan, Brigitte 1994, Birth in four cultures. A cross-cultural investigation of childbirth in Yucatan, Holland, Sweden and United States. Revised and expanded by Robbie Davis-Floyd. Illinois: Waveland Press. Inc.
Kaivola-Bregenhøj, Annikki 1996, Narrative and narrating. Variation in Juho Oksanen's storytelling. (FF Communications 261.) Helsinki: Academia Scientiarum Fennica.
Lönnroth, Lars 1978, Den dubbla scenen: Muntlig diktning från Eddan till Abba. Stockholm: Prisma.
Marander-Eklund, Lena 1998a, "Jag måste få veta exakt vad som händer" – förstföderskors förväntningar på barnafödandet och infriandet av dem. – Budkavlen, 40–62.
Marander-Eklund, Lena 1998b, Naturlighet och medikalisering i kvinnors förlossningsberättelser. – Tove Fjell et al (red.): Naturlighetens positioner. Nordiska kulturforskare om födsel och föräldraskap. (NNF publications 1.) Åbo: Åbo Akademi, 71–96.
Marander-Eklund, Lena 2000a, Berättelser om barnafödade. Form, innehåll och betydelse i kvinnors muntliga skildring av födsel. Åbo: Åbo Akademi.
Marander-Eklund, Lena 2000b, Variation in Repeated Interviews: Stories of Childbirth. – Honko, Lauri (ed.by): Thick Corpus, Organic Variation and Textuality in Oral Tradition. (Studia Fennica Folkloristica 7; NNF Publications 7.) Turku: SKS, 417–434.
Meurling, Birgitta 1996, Sarons liljor? En etnologisk studie av prästfruars könskonstituering. Stockholm: Carlsson.
Mishler, Elliot 1997, Modeller för berättelseanalys. – Lars-Christer Hydén & Margareta Hydén (red.): Att studera berättelser. Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber, 63–126.
Naturlighetens positioner. Nordiska kulturforskare om födsel och föräldraskap 1998. Tove Fjell et al (red.): (NNF publications 1.) Åbo:Åbo Akademi.
Nylund Skog, Susanne 2002, Ambivalenta upplevelser & mångtydliga berättelser. En etnologisk studie av barnafödande. Stockholm: Stockholms universitet.
Ruusuvuori, Johanna 1992, Synnyttämisen suuntia. Synnyttävän naisen muuttuva asema diskurssikamppailussa. (Naistutkimusyksikkö 6.) Tampere: Tampereen yliopisto.
Stahl, Sandra 1977, The oral personal narrative in its generic context. – Fabula 18, 18–39.
Young, Katharine Galloway 1987, Taleworlds and storyrealms. The phenomenology of narrative. Dordrecht: Martinus Nijhoff publishers.
Åbo, Åbo Akademi, Folkloristiska arkivet vid Åbo Akademi (IF):
IF mgt 1994/55, 58, 60, 63, 66
IF mgt 1995/ 13, 21, 45, 47, 49, 71, 73, 80, 130
IF mgt 1996/ 21, 47, 49, 71, 73, 80
Lena Marander-Eklund, FD, docent
Åbo Akademi/folkloristik
lmarande (at) åbo.fi