När jag blivit ombedd att skriva en kolumn i Elore satte jag en hel del tankar på att fundera ut vad jag skulle skriva om. Skulle det vara seriöst, skulle det vara folkloristik, skulle det ens vara om folklore eller skulle det handla om universitetspolitik? Universitetspolitiken kan man alltid uttala sig föraktfullt om. Att tanken på ett universitet som en examensfabrik överhuvudtaget har kunnat få slå rot i ett civiliserat land, vilket Finland gärna vill ge sig ut för att vara, är mycket upplysande vad beträffar landets fäders och mödrars syn på bildning, universitet och civilisation. Idén om att forskningsprojekt skall strömlinjeformas i enlighet med vad som råkar vara trendigt och vad de medelbeviljande instanserna vill finansiera upplyser oss om vad dagens vetenskapsmän uppfattar som kritiskt tänkande och självständig forskning. Idealet att de universitetsanställda ständigt skall tävla om forskningspengar, om examina, om personliga löner, om spetsforskningsstatus, you name it! - visar hur landets högst utbildade intellektuella låter sig förnedras när pengarna styr deras arbetsliv. Men detta har väl alla andra också lagt märke till och eftersom debatten är så svag som den varit hittills får jag väl dra slutsatsen att folk har accepterat läget och finner vidare diskussion ointressant.
Under veckan den 31 oktober till den 6 november 2004 sammanföll tre årsfester, nämligen Halloween, allhelgonadagen och svenska dagen och dessutom fyllde min vän Ville 60 år. Hur firar man ett sådant konglomerat av fester? Här finns det massor av folklore att beskriva! Den är kanske trevligare än universitetspolitiken.
Åtta personer samlades för att fira Ville. Vi var tre finlandssvenskar av vilka en var bosatt i Sverige, en finlandssvensk av rysk härstamning, en finne, en finlandssvensk av dansktysk härstamning, en dansk och en rikssvensk bosatt i Finland. Fyra var forskare, en var administratör, en hade ett riktigt yrke, några var pensionärer. Tre var män, fem kvinnor. Någon hade humanistisk bakgrund, någon annan teknisk, någon var naturvetare, andra samhällsvetare. Vilken utformning kan en fest med fyra olika profiler ha när så många olika människor samlas?
Trädgården var fullhängd med lyktor. Det är den alltid när värdfamiljen har fest. En av lyktorna var en halloweenmask, men för att den var utskuren så att det blev korsdrag i den slocknade ljuset hela tiden. Då det var allhegonahelg hade man haft tillgång till gravljus. De är "vatten- och vindtäta" och därför passade det bra att kombinera halloweenansiktet med ett gravljus. Lågan var stadig och säker och lyste ännu på morgonen följande dag. Halloweenmasken skrattade hjärtligt åt döden! Den drev gäck med det mest seriösa tema.
Det var nästan varmt nog att inleda kvällen med att sitta ute på altanen. Det gick bra med många filtar och en ordentlig romtoddy. Ännu varmare blev det när vi uppmanades leka. En av deltagarna älskar att planera spårningar, och denna gång hade hon som genomgående idé "Den Stora Negationen" i form av en tipspromenad. Födelsedagsbarnet skulle bilda sex tvåmannalag med sig själv som den ena deltagaren och den person som han trodde säkrast inte skulle kunna besvara frågorna i spåret som sin partner. Kamraten skulle övertyga Ville om vilket svar han borde ge på de olika frågorna som fanns utlagda i naturen. Ville skulle svara så gott han kunde men därmed berövade han också kamraten dennes möjlighet att använda det samma svaret även om det var korrekt. Efter mycket parlamenterande vann Ville, som sig bör för ett födelsedagsbarn. Vad folkloristerna än säger kunde empiriskt konstateras att lekar bland vuxna inte är till för tidsfördriv och underhållning, nej, de är gravallvarliga ting, där man måste visa vad man kan, vinna och argumentera om det ser ut att gå illa. Lekplaneraren gjorde sig lustig på deltagarnas bekostnad när hon vände upp och ner på en generell lekstruktur men lät ändå segern gå till den som borde få vinna på sin sextioårsdag, som ett litet barn.
Maten serverades inomhus. Sittordningen var inte självklar då inte könsfördelningen var jämn och inte heller rangordningen mellan gästerna var självklar. Här är ett nytt fält för folklorister att undersöka. Vad händer med rangordningen när kvinnan inte självklart förtjänar mindre än sin make, när inte maken självklart är den vars sociala ställning ska vara avgörande för hustruns plats? Genomgående sjöngs snapsvisor. Men just innan den första sången skulle börja kom värdinnan ihåg att det ju var svenska dagen och då bara måste vi ju sjunga "Modersmålets sång". Det visade sig att orden till sången fanns runt bordet men inte alla ord hos samma person. Somliga sjöng si, andra så, de flesta var tysta när de andra sjöng sina enstaka ord och fyllde i när de kom ihåg eller de andra glömt bort. Det var sannerligen ett joint venture, men vi lyckades. Sen blev det dags för "Helan går" och alla de andra snapsvisorna, oberoende av om man drack snaps eller inte. Det fanns tre-fyra olika hemgjorda häften med olika visor i. Man sjöng om flora och fauna, man förhärligade brännvinet, man sjöng om kroppen, både de manliga och de kvinnliga särdragen, man sjöng om den i olika aktiviteter, både sådana som brukar uppfattas som äckliga och sådana som ses som härliga och upphöjda.
Sex var givetvis ett tema, smuts ett annat, ryssar och finnar och svenskar fick sig en släng av sleven, "Härlig är jorden" har gjorts till snapsvisa och Jesus ersattes av njuren som under natten förvandlar vin till vatten. Mitt i sången anfölls någon av de närvarande av en ryslig diskussionslust och började prata om det riktiga respektive oriktiga i att sjunga nedsättande snapsvisor om ryssar. Man mindes ett tillfälle tidigare under sommaren då man hade sjungit "Och nu ska vi föra en rysse till hans grav" och någon i det sällskapet hade vägrat av hänsyn till ryssarna. Någon annan mindes en motsvarande situation. En berättade om att Teknologföreningens sångbok på 1960-talet inte alls hade innehållit texten till sången, bara en illustration, och att man hade sjungit sången med utgångspunkt i bilden. Resultatet av diskussionen blev att alla snapsvisor ju på något sätt var gränsöverskridande, just det var snapsvisans särdrag. Accepterade man inte det kunde man inte alls sjunga med. Men då fick man så lov att låta bli att sjunga överhuvudtaget. Det ansågs inte vara rätt att bara välja bort vissa visor, då ju alla på något sätt gjorde narr av någonting.
Vi frågade den danska gästen vad hon tyckte om hela tillställningen. Hon hade nog vetat vad en snapsvisa var men inte förstått att de kunde sjungas i sådana mängder, 50-60 stycken, och med en sådan fart. Artig var hon också, tyckte det var trevligt. Någon frågade henne vad hon tyckte om det ryska problemet. Hon ansåg inte det vara något problem: allt var ju lika blasfemiskt, tyckte hon, det fanns ingenting som var för heligt, för dyrbart eller för svårt för att skämtas med. Det kunde ha en katarsiseffekt om det nu var någon av oss som hade behov av en genomgripande rening, men också bara det roliga i att sitta tillsammans i en gemytlig miljö och sjunga över ett glas gott vin eller en välstekt kyckling med härlig svampstuvning rättfärdigade vår respektlöshet, tyckte hon och deltog med liv och lust.
Finns det någonting i samhället som är för heligt, för dyrbart eller för svårt för att skämtas med? Tar man snapsvisorna som utgångspunkt verkar det nog som om universitetspolitiken föll under en sådan rubrik - man måste själv avgöra under vilken. Men om snapsvisornas funktion är renande, lättande, katalyserande är det hög tid att någon sätter sig ner och skriver en snapsvisa om resultatansvar, examensjakt, kvalitetsgaranti och strömlinjeformade forskningsprojekt med redan kända svar på problemen innan man beviljas anslag. I dagens finländska universitetsvärld kanske man kunde sätta igång en hälsosam debatt genom den.
Ulrika Wolf-Knuts
Professor i nordisk folkloristik
Åbo Akademi