Lectio praecursoria/Eva Ahl-Waris (fil.lic.) 1.12.2010, Helsingfors universitet (Europas historia), PIII.
Historiebruk kring Nådendal och den kommemorativa anatomin av klostrets minnesplats
Nådendals birgittinerkloster grundades i Åbo stift, i Finland, på slutet av 1430-talet och förlades på sin nuvarande plats i början av 1440-talet. Efter reformationen förföll byggnaderna så småningom för att senare skapas som kulturarv på 1800-talet. Olika forskare och aktörer, dvs. i detta avseende personer som engagerade sig för klosterlämningarna, intresserade sig för klostrets minne och gjorde därför att Nådendals kloster blev en minnesplats: man erinrade sig om att ruinerna kunde ”berätta” något för de senare generationerna.
”Där stenarna tala” var en rubrik i Hufvudstadsbladet till en artikel skriven av direktör, chefredaktör Amos Anderson. Han var en av dem som under mellankrigstiden ägna ett stort intresse för birgittinerminnet. Uttrycket är bibliskt (Luk. 19:37-40), men användes av aktörerna i olika sammanhang i både Nådendal och i Pirita, då de ville lyfta fram klosterlämningarnas betydelse.
Nådendals birgittinerkloster nämndes på 1600-talet som en ruin. Kyrkan hade brunnit och reparerades för församlingens behov. På 1700-talet intresserade si g forskare för klostrets historia som så kallad lokalhistoria. Det var värt att betona en plats’ höga ålder och så exempelvis storhet som forntida maktcentrum. På 1800-talet hade Finlands storfurstendöme behov av, i likhet med i övriga Europa, skriva sin historia och då denna kanon skapades, lyftes även Nådendal fram speciellt som en plats för lärdom och frid.
Förhållandet mellan vetenskaperna arkeologi och historia, och deras roll i skapandet av populära historiebilder är för tillfället ett mycket aktuellt tema. En del böcker och avhandlingar har nyligen utkommit eller är under arbete, som tangerar historiebruk och historiebilder. Vetenskapen påverkas även av de populära historiebilderna – konsten och vetenskapen bildar sida vid sida delar av en så kallad historiekultur. Intresset för Nådendals klosters historia kan ses som en fallstudie i detta avseende.
Metodologiskt har synen på Nådendals kloster granskats idéhistoriskt med tanke på hur historia brukats och även så kallade arkeologihistoriska iakttagelser har gjorts i någon mån. Några jämförelser har gjorts exempelvis med Emma Bentz undersökning om landsbygdsarkeologins etablering som forskningsfält.
För att granska synen på Nådendal har jag gått igenom olika historiebilder, dvs. skrivna beskrivningar och bilder som producerats av såväl akademiska personer som av personer utanför den akademiska världen så som journalister. De viktigaste källorna till denna avhandling har varit brev, rapporter, publikationer samt artiklar och skriverier i pressen, vid sidan av resta minnesmärken. Nådendal avspeglas i källorna som en minnesplats, lieu de mémoire, varför analysen baseras på forskning gjord av bl.a. Pierre Nora. I Sverige har forskare under de senaste åren lyft fram aspekter på minne och landskap ur olika synvinklar: t.ex. professor Peter Aronsson har behandlat landskapets minne som betydelsefullt för såväl nationsbygget som för den regionala identiteten. Studiet av processerna i skapandet av en minneskultur vid Nådendals klosterlämning kan i Finland relateras till Derek Fewster avhandling i historiekultur, kring skapandet av ett nationellt fennomanskt kulturarv.
Arkeologins roll i skapandet av föreställningarna om ett nationellt landskap kan ses även i Nådendal. Klosterlämningarna väckte intresse och grävdes ut på 1800-talet. Nådendal ingick dock redan i en nationell kanon av minnesplatser, som exempelvis presenterades av Zacharias Topelius i verket Finland framstäldt i teckningar år 1845. Nådendals kloster och nunnorna förekom även i de första historiska romanerna som började utkomma vid mitten av seklet.
Nådendals klosterlämningar uppmättes och publicerades år 1863 av Sven Gabriel Elmgren, som samtidigt ståndsmässigt vistades i badinrättningen och fann en fru ur stadens societet. Elmgren ingick i en universitetskrets, den Historiska sektionen vid Finska litteratursällskapet, en krets som ville publicera källor till Finlands historia och forska i densamma. I denna grupp ingick även bl.a. ålänningen K. A. Bomansson, som hade gjort tidiga utgrävningar på Åland för sin doktorsavhandling. Denna grupp var ideellt fennomaner, och ville se Finlands historia som en del av den västliga kristenhetens. Eftersom man ännu inte börjat undersöka förhistoriska lämningar, ingick de medeltida lämningarna i den fennomanska, nationella historien. Som en av de yngsta medlemmarna av gruppen ingick Reinhold Hausen, som senare kom att sammanställa och publicera Finlands medeltidsurkunder, som länge varit en viktig källpublikation för forskare.
Hausen grävde ut klosterområdet åren 1872 och 1873. Murarnas sträckning markerades och byggnadsarkeologiska iakttagelser gjordes innan området fylldes igen, har Henrik Lilius tidigare konstaterat. Metodologiskt är det dock uppenbart att Hausen fick rekommendationer till litteratur av Bomansson, och det var frågan om så kallad konstarkeologi, som då även idkades i bl.a. Tyskland. Hausen hade också deltagit i Bomanssons utgrävningar av Kökars franciskanerkonvent några år tidigare. Forskarnas avsikt var att gräva ut, dokumentera, föra anteckningar på en kontextuell nivå och publicera sina resultat. I Nådendals fall drogs processen ut 50 år.
År 1922 publicerades Hausens undersökningar på Amos Andersons förlag. Anderson hade vid denna tid ett mycket starkt intresse för birgittinerminnet och medeltiden överlag. Nunnorna var ett vanitas-motiv, som Anderson fascinerades av i likhet med även tidigare författare så som Topelius. Tillsammans med museimannen och lektorn Julius Finnberg förverkligade Anderson ett antal projekt av stor betydelse: restaureringen av Kimito kyrka i hans hembygd, restaureringen av Åbo domkyrka och olika minnesfiranden i Nådendal. Detta har tidigare i korthet tangerats av Torsten Steinby. Vid den första historiskt-musikaliska vespern i Nådendal deltog presidentens fru och dotter och en tusenhövdad publik. Historikern Yrjö Hirn, som Anderson samarbetat med i att utge ett praktverk om Finlands medeltid, hade skrivit texten till den minnessten som restes vid Nådendals kyrka till Jöns Buddes minne. Budde var enligt denna syn Finlands första författare och var värd att hedras stort. I samband med resningen av monumentet gjorde arkeologen Juhani Rinne en utgrävning på platsen.
Anderson och Finnberg samverkade även i ett antal historiska monumentresningar i Sydvästra Finland som tangerade medeltiden och birgittinerminnet. Anderson skrev år 1923 legendskådespelet Vallis gratiae, som uppfördes under Birgittajubileet samma år både på finska och svenska. Som historisk expert för scenerna verkade arkeologen Rinne. Andersons och Finnbergs fascination för birgittinerna var även religiös och de ingick därför i den högkyrkliga kretsen, Societas Sanctae Birgittae, som 1920 hade grundats för att värna om Birgittas andliga arv i Sverige. Kontakten mellan personerna var tätast under mellankrigstiden, men fortsatte även senare.
Inför vesperfirandet ville Finnberg även lyfta fram de historiska minnena från klostertiden, dvs. medeltida föremål, som lånades från Finlands nationalmuseum. Anderson finansierade en underdel till det medeltida altarskåpet, där en av de medeltida textilierna från klostret placerades.
Att Andersons intresse för Nådendal var mycket stort kan ses även i fyra tavlor, som föreställer Nådendal, vilka finns i hans hem, nuvarande Söderlångvik gård, i Kimito. En av tavlorna (Ekelund 1938) visar vägen upp mot kyrkan, i bakgrunden skymtar Jöns Buddes minnessten. I förgrunden ses ett solur och sparbössa som stod på platsen fram till 1958.
Nådendals betydelse som nationellt minne betonades ytterligare, när presidentens sommarresidens förlades i det närbelägna Gullranda. Nådendal blev därför även skådeplatsen för kungabesök, exempelvis 1936. Amos Anderson guidade vid detta tillfälle kung Gustav V vid kyrkan. Motivet med kungens besök ingick även i en ungdomsroman år 1947, där en grupp pojkar fann Nådendals skatt, ett dokument, och belönades av självaste kungen.
Genom organisationer började man både i Sverige, i Estland och i Finland värna om birgittinerminnena i Vadstena, Pirita och Nådendal. I Sverige verkade Birgittastiftselsen vid sidan av SSB, för att värna om det birgittinska byggnadsarvet. I Nådendal verkade Vallis Gratiae-yhdistys och reste på 1930-talet bland annat en minnessten för nunnorna och en minnesplakett för biskop Magnus II Tavast, som anses vara birgittinernas medeltida beskyddare, i Nådendal. I Estland verkade Pirita Kaunistamise Selts som i samråd med svenska forskare organiserade utgrävningar i Pirita klosterkyrka och ett stort jubileum med nationella förtecken år 1936.
Historia brukades vid jubileer, så även i Nådendal år 1943. I bakgrunden fanns Julius Finnberg och stadens styrelse. Anderson deltog som monumentresare: på kyrkdörren fästes minnesplattor han donerade. Jubileet firades med nationella förtecken och man framhävde än en gång Nådendals kulturhistoriska betydelse som en fridens och lärdomens boning.
PÅ 1960-talet utförde Henrik Lilius omfattande utgrävningar av klosterkyrkan. Kyrkan restaurerades drastiskt. Intresset för birgittinerna fortgick, men i och 1990-talets nya vurm för medeltiden blossade ett större intresse upp. Jubileet år 1993 firades även under en kris, denna gång ekonomisk. Nådendals stad och församling låg bakom förberedelserna och bakom resningen av ett birgittinermonument, Raimo Heinos Nunna, utanför kyrkan. Vid denna fest deltog även birgittinernunnor, som återkommit på slutet av 1980-talet till Finland och Åbo. Betoningen av Jöns Budde tonades ner till förmån för nunnorna. Under det stora Birgittajubileet deltog Nådendal år 2003 som en del av ett större nätverk, Societas Birgitta Europa. Birgitta, som hon avbildats i det medeltida altarskåpet i Nådendals kyrka, fick ytterligare ett monument i Finland i form av ett nationellt frimärke, på förslag av en jubileumskommitté bildad av Nådendals stad och församling.
Ett intresse för de fysiska lämningarna kvarstod. Aktörerna bakom jubileerna var exempelvis mycket intresserade av att konservera murresterna, men det strandade gång efter annan på att det skulle bli för kostsamt. Juhani Rinne hade nämligen redan på 1930-talet velat genomföra konservering av murarna, men konstaterade att det var för dyrt. På 2000-talet återvände arkeologerna till klosterområdet och gjorde utgrävningar, som var nödvändiga på grund av en utvidgning av gravgården. Utgrävningarna producerade tiotusentals fynd och en 3D-modell, som finns på webben. Även denna modell kan ses som en historiebild av klostret.
Amos Anderson avslutade sitt tal för nordiska historiker i augusti 1931 med följande ord:
Stenarna har talat även i afton, talat om medeltidens andaktsliv och skönhetsträngtan. [—] Många århundraden ha sjunkit ned sedan man sista gången ringde till completorium i Nådendals kloster. Men de vita gråstensmurarna påminna oss om de andliga värden, den hänförelses eld, som en gång här vårdades.
Intresset för det immateriella och det fysiska arvet gick hand i hand för aktörerna. Detta har manifesterats på platsen. För att förklara uppbyggnaden av klostrets fysiska minnesplats använder jag mig av ett begrepp av forskaren Hannah Lewi: den ”kommemorativa anatomin” av en plats, med resta minnesmärken med mera. I Nådendal kan detta gestaltas som en karta, där monumenten med birgittinsk anknytning är markerade med lila: Jöns Buddes minnessten, metallplaketterna på kyrkdörrarna, en nunnesten från 1931, hjältegravsmonumentet, som har en tröstande nunna som tema, och nunnestatyn från 1993. Två monument har försvunnit: altarskåpets underdel som finansierades av Anderson inför vesprarna på 1920-talet, och soluret som stod på södra sidan av kyrkan fram till 1958, varav underdelen alltså har birgittinsk anknytning.
Vi ser även gestaltningarna av klostrets grundplan gjorda av Elmgren och Hausen. Dessa gestaltningar har påverkat bilden av området, som avsiktligt ändrats från gröna kullar med väderkvarnar på 1800-talet, till en park med utsiktstorn. Viljan att lyfta fram det som uppfattats som birgittinernas andliga arv på platsen, har påverkat dess utseende och bidragit till att bilda nuvarande minnesplats, med sin historiekultur.
