Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886–1912.
Bästa kustos, opponent och åhörare,
För 138 år, 4 månader och 11 dagar sedan befann sig Leo Mechelin i en situation som långt påminner om de omständigheter vi är samlade till i dag. Han stod den 17 september 1873 också inför uppgiften att ge en lectio och att försvara ett vetenskapligt arbete, i hans fall var det frågan om en avhandling som skulle meritera honom för den lediganslagna professuren i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt vid detta universitet. Slutet på meriteringstiden hade kommit emot snabbare än vad Mechelin mäktade med och det arbete han skulle försvara var en halvfärdig avhandling som han hade sammanställt på ca fem månader. Han lär senare ha blivit underrättad om att avhandlingen med darr på ribban blev godkänd och han räddades av att hans medkandidat till professuren inte hade lyckats uppbåda något bättre meriteringsprov. Resultatet blev att Mechelin utsågs till professor – hur dagens granskning klarar sig från darr på ribban, eller rösten för den delen, återstår ännu att se.
Avhandlingen som Mechelin skulle försvara hade titeln Om statsförbund och statsunioner och behandlade olika former av stadigvarande föreningar mellan stater. I sin lectio valde Mechelin däremot att tala om en internationell domstol – ett ämne som strikt taget inte bidrog till att öppna upp teorierna om olika statsföreningar. Kan valet att tala om en internationell domstol i stället för statsföreningar berätta något, utöver slutsatsen att Mechelin kanske försökte rikta uppmärksamheten bort från sitt avhandlingsområde?
Intresset för kopplingen mellan Mechelins avhandlingsämne och hans ämnesval för lection aktualiserar frågan om vad det vi egentligen är intresserade av att veta om en människa. Vad är det en biografiförfattare skall försöka fånga, beskriva, förklara och ifrågasätta? Skall man beklaga och konstatera att Mechelins föreläsning om en internationell domstol inte kastade så mycket nytt ljus över hur han uppfattade olika statsföreningar, men att det visserligen ger oss en uppfattning om vad han vid den tiden ansåg om en internationell domstol? Eller, skall man ta fasta på att kombinationen statsföreningar och en internationell domstol ger nycklar till hans uppfattning om det samhälleliga livet på ett allmänt plan? Man kan ta fasta på att kombinationen öppnar upp för hans tankegångar om, och förhoppningar på, att det samhälleliga livet skulle regleras och garanteras av rättsinstitutioner – t.ex. av rättsvetenskaplig forskning som utreder de bästa grunderna för föreningar mellan stater, eller av en internationell domstol som röjer undan behovet av krig genom att fälla utslag i tvister mellan stater.
I den avhandling som i dag ligger framme för granskning kan den som är intresserad läsa om Mechelins teorier om statsföreningar och också om hans teorier om en internationell domstol. För egen del har intresset snarare riktats mot de mera genomgående dragen och fästpunkterna för Mechelins tänkande och agerande. För att komma åt dessa genomgående drag och fästpunkter har jag använt ett liknande mönster som Mechelin i samband med hans meritering för professuren. Han skrev om statsförbund och statsunioner men höll ett anförande om en internationell domstol. Till de flesta av er som under årens lopp har frågat vad jag skriver min avhandling om har jag svarat: ”Leo Mechelin”, fastän innehållet till hög grad också behandlar rättstänkande och den specifika sakfråga som kallas finska frågan. Det finns mycket att undersöka om de tre enskilda ämnesområdena Leo Mechelin, rättstanken och finska frågan. Men även här är det kopplingen mellan de tre ämnesområdena som varit i fokus, och vilka genomgående drag som framträder inom denna triangulära avgränsning.
De tre ämnesområdena Leo Mechelin, rättstanken och finska frågan har som uppgift att fånga både aktörerna och strukturerna, både individen och den omgivande miljön. Grovt taget representerar Mechelin agenten eller individen, medan den omgivande miljön och strukturerna har koncentrerats till rättstanken och finska frågan. Under de olika skedena i forskningsprocessen har Mechelin, rättstanken och finska frågan varit mina tre riktmärken. Då jag undersökt Mechelins tänkande och verksamhet har jag koncentrerat mig på de uppgifter som belyst olika aspekter av rättstänkande och finska frågan. Den uppmärksamhet finska frågan väckte i utlandet har i sin tur kastat ljus över Mechelin och rättstänkandet i Europa kring sekelskiftet 1900. Och följaktligen har jag sökt mönstren i rättstänkandet utifrån Mechelins argumentering och andra internationellt spridda uttalanden i finska frågan. Vilken information och vilka slutsatser har detta triangelperspektiv då resulterat i?
Termen finska frågan är flerdimensionerad. Innehållsmässigt avser det meningsskiljaktigheterna om Finlands vagt preciserade ställning i ryska riket. Frågan blossade upp i slutet av 1800-talet och blev speciellt aktuell i samband med att den ryska kejsaren 1899 utfärdade februarimanifestet. I februarimanifestet knöt kejsaren den finländska lagstiftningsproceduren i frågor som hade betydelse för hela ryska riket närmare den ryska centralförvaltningen. Man kan kalla det förryskning, standardisering eller centralisering. Åsikterna om kejsaren hade rätt att handla på detta sätt kopplades samman med vilken åsikt man hade om Finlands ställning i ryska riket.
Förutom till innehållet har jag i valet av termen finska frågan velat signalera en avgränsning av ämnesområdet, som i princip kunde omfatta hela Finlands tid som en del av det ryska riket. Ur en finländsk synvinkel skulle det vara naturligare att sammanfatta landets förhållande till Ryssland med termen ryska frågan. Däremot var det från rysk sida ändamålsenligt att tala om finska frågan inom ramen för det multietniska riket. Den aspekt jag emellertid har tagit fasta på är finska frågan som ett begrepp utomlands. I Storbritannien hänvisade man till de rysk-finska konflikterna med termen the Finnish Question, i Frankrike skrevs det om la question finlandaise, i Tyskland die finnische Frage. Det jag velat undersöka är vad behandlingen av finska frågan i utlandet kan tillföra vår kunskap och uppfattning om Finlands ställning i ryska riket.
Kopplingen mellan Leo Mechelin och finska frågan i utlandet kanske inte öppnar sig automatiskt, men det visar sig att han spelade en betydande roll för att väcka och upprätthålla intresset för Finland i utlandet. Efter åtta år som professor kallades han 1882 till senator i senatens ekonomiedepartement. Senaten motsvarade närmast dagens regering även om dess makt och befogenheter inte var lika omfattande. Under Mechelins tid i senaten publicerade han på egen bekostnad en redogörelse över Finlands statsrätt, som han utgav på franska med titeln Précis du droit public du Grand-duché de Finlande.
Förutom att en närmare redogörelse över Finlands statsrätt nu fanns på ett internationellt gångbart språk, bidrog Mechelins skrift till att frågan om Finlands rättsliga ställning blossade upp både i Finland och i Ryssland. Under de närmast följande åren publicerades flera historiska och rättsvetenskapliga utredningar på både ryskt och finskt håll, av vilka en del genom översättningar också spreds för en internationell publik. Den genomgående tendensen i de finländska undersökningarna var att man förde fram argument som avsåg att garantera och utvidga den särställning Finland hade i ryska riket. Medan den ryska sidan avsåg att bevisa att kejsarna inte var bundna att bevara de privilegier som de hade tillerkänt Finland.
I samband med februarimanifestet 1899 inleddes under Mechelins ledning ett mera intensivt och målmedvetet arbete för Finlands sak ute i Europa. Med hjälp av utlandet försökte finländarna skapa ett tryck på kejsaren för att få honom att ändra sin Finlandspolitik. Metoderna de använde var bl.a. försök att direkt eller via förmedling nå fram med deras invändningar till kejsaren. Det danska kungahuset spelade i den verksamheten en betydande roll. Nikolaj II:s mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna var nämligen den danska kungen Christian IX:s dotter prinsessan Dagmar. Genom den danska kronprinsen Frederik och enskilda hovfunktionärer lyckades finländarna upprepade gånger sända skrivelser i aktuella frågor till kejsaren. Leo Mechelin lyckades en gång t.o.m. utverka en audiens hos änkekejsarinnan, men dock inte hos kejsaren, under ett av deras besök i Köpenhamn.
Förutom att skapa inofficiella kontakter till personer i kejsarens omgivning vände sig finländarna också till den allmänna opinionen. Ganska snabbt efter kejsarens utfärdande av februarimanifestet åkte akademikerna Werner Söderhjelm och Julio Reuter till Tyskland och Frankrike, respektive Storbritannien. Deras uppdrag var att få tidningarna i dessa länder att rapportera om situationen i Finland och ännu hellre få dem att ta ställning för Finland. En del opinionsuttryck kom också Finland till del. Det mest imponerande var den internationella kulturadressen, som samlade 1 050 namnteckningar från kulturpersonligheter runtom i Europa till förmån för Finland.
Mechelin var i sin tur mera intresserad av att professionella rättslärda slog fast att kejsaren inte hade haft rätt att handla som han gjorde i samband med februarimanifestet. Finländarna vände sig följaktligen till rättslärda på olika håll i Europa och bad dem uttala sig i finska frågan. De lyckades också få ett ansenligt antal rättslärda att uttala sig till förmån för Finland.
Stödet för Finland i Europa kom således till uttryck i vetenskapliga utlåtanden, i den allmänna opinionen och i inofficiella kontakter i regeringskretsar. Däremot var de europeiska regeringarna försiktiga med att på officiell nivå blanda sig i Rysslands angelägenheter med Finland, vilket kan leda till slutsatsen att finländarnas arbete i utlandet inte ledde till något resultat. I finländarnas strategi för verksamheten i utlandet går det emellertid att utläsa ett mönster som Mechelin både före och framför allt efter utvecklade en teori kring. Enligt Mechelin utgjorde vetenskapen den idébildande kraften i samhället. De av vetenskapens idéer som sedan fick ett varaktigt fäste i den allmänna opinionen tenderade förr eller senare att också ta sig uttryck i regeringsmaktens politik. Enligt en sådan uppdelning lyckades finländarna med att skaffa stöd för sin sak bland vetenskapen och den allmänna opinionen medan det inte gav ett direkt utslag på regeringsnivå.
Vetenskapens idébildande kraft leder oss över till rättstanken. Då jag i början av forskningsprocessen bekantade mig med det material som fanns om Leo Mechelin stötte jag gång på gång på hänvisningar till begreppet rätt. Möjligen fästes min uppmärksamhet just vid det ordet på grund av att det lät så starkt och absolut i mina öron, man väntade sig automatiskt att ordet skulle få en fortsättning och inte sluta där. I dagens språkbruk kan jag ana mig till en tendens att vilja förmildra uttrycket rätt genom att främst använda det i olika ordkombinationer. På sin höjd vågar vi tala om rättvisa, eller rättstanke och rätt som argument för att nämna några aktuella exempel.
Idén om rätt visade sig i Mechelins fall vara starkt knutet till ett liberalistiskt tankemönster. Liberalismen gav honom ord att gestalta hans syn på samhället. Karaktäristiskt för liberalismen var att rätt framställdes som den ledande principen för utövningen av politik. Konservatism eller realism förknippades snarare med slagordet makt, medan folkvilja var ledstjärnan för socialismen och demokratirörelsen. Liberalismens svar på hur man skulle förrättsliga politiken var legalisering. Genom lagstiftning och andra rättsinstitutioner skulle man skapa de ramar inom vilka maktutövarna och innevånarna skulle hålla sig.
Denna tankegång avspeglades i Mechelins ageranden i finska frågan. Hans översikt av Finlands statsrätt och hans övriga publikation och argumentering i finska frågan hade som målsättning att slå fast att Finland hade ett konstitutionellt statsskick, d.v.s. att utövningen av statsmakt reglerades av grundlagar. De ryska kejsarna hade i regel också styrt Finland i enlighet med grundlagarna från svenska tiden, men det fanns inget juridiskt avtal som otvetydigt förpliktade dem att göra så, vilket hade lett till polariseringen i finska frågan.
I Mechelins regi koncentrerades finländarnas argumentering i den utländska verksamheten till anspråk på att Finland hade rätten på sin sida. De utländska rättslärda som uttalade sig i finska frågan förde också fram juridiska aspekter som talade för att Finlands förhållanden inte fick ändras utan finländarnas samtycke, men det gick inte att otvetydigt juridiskt slå fast att så var fallet.
Legaliseringen som var liberalismens standardmetod lyckades inte ensamt avgöra finska frågan. I detta fall var lösningen beroende av en rättslig vilja. Mechelin hade också för vana att åberopa något som kan sammanfattas som ”statsklokhetens och den sunda insiktens rätt”, vilket var en rätt som inte nödvändigtvis fanns definierad och fastslagen i någon rättsinstitution. Gick det då att bevisa eller härleda denna rätt? De konservativa krafterna i samhället utgick traditionellt från att rättsuppfattningen baserade sig på det kristna arvet. En av liberalismens grundpelare var kravet på att kyrka och stat skulle skiljas åt. Mechelin undvek också att använda ett religiöst färgat vokabulär i sin argumentering. Hans lösning på hur man med sekulära medel skulle komma fram till det rätta och sanna var genom vetenskaplig forskning. Den vetenskapliga forskningen var bäst utrustad för att härleda objektiva sanningar, att komma fram till vad som var klokt och vist – rättvist bokstavligen kunde man säga. Mechelin och liberalismen kring sekelskiftet 1900 verkar i själva verket ha representerat övergången för då uttrycket rätt, och det ännu mera absoluta det rätta, mer och mer övergick till att bli dagens rättvisa.
Slutligen. Biografisk forskning kan avspegla ett människoöde och en persons omgivande förhållanden. Det har också sagts att biografier tenderar att berätta mera om biografiförfattaren och hans eller hennes omständigheter än om den biograferade. Det är också intressant att konstatera att inom forskningen på de tre delområden som behandlas i avhandlingen kan man märka en brytpunkt kring året 1990. Politiskt och samhälleligt kan brytpunkten kopplas till östblocket och Sovjetunionens fall, vilket inträffade vid en tid då undertecknad var i tioårsåldern. Efter att alla bitarna fallit på plats och med den slutgiltiga versionen av avhandlingen i min hand, har jag kunnat konstatera att de aspekter jag har tagit fasta på är trender som aktualiserades i kölvattnet av brytpunkten kring början av 1990-talet.
År 1992 utkom t.ex. Andreas Kappeler med ett översiktsverk på den historiska utvecklingen i ryska riket. Han kontrasterade bilden av en enhetsstat som helt definierades av den centrala regeringsmaktens politik med att lyfta fram ryska rikets multietniska karaktär. Kappeler betonade att politiken som fördes i riket var resultatet av en växelverkan mellan den centrala regeringsmakten och i Finlands fall, det enskilda randområdet. Steven Duncan Huxley hade året innan utkommit med sin avhandling om finländarnas passiva motstånd, vilket kan ses som ett tecken på fokuseringen på Finland som en handlande part i växelverkan med den ryska centralmakten. Det nya i dagens undersökning om Mechelin är fokuseringen på hur ena parten i en intern angelägenhet vänder sig till utomstående, i detta fall den internationella arenan, för att uppbåda stöd för sin sak.
År 1989 gick det att märka en uppgång i intresset för Leo Mechelin, vilket i första hand aktualiserades av att det hade förflutit 150 år sedan hans födelse och 75 år sedan hans död. Osmo Jussila konstaterade i en jubileumsskrift att Mechelins idealism i kalla krigets realpolitiska Finland hade framstått som hopplöst utopistiskt. Tecknen på att Sovjet-Ryssland eftersträvade en rättsstat kring decennieskiftet 1990 visade däremot på att tiderna förändras.
Inom forskningen av rättskulturer ser man också tiden från början av 1990-talet till dags dato som en övergångsperiod. Den föregående rättsuppfattningen som präglats av den moderna, rationalistiska, välfärdsstaten konkurrerar allt hårdare med ett nyliberalt informationssamhälle som samtidigt är mera öppet för metafysiska och historiskt knutna rättsuppfattningar. För att återknyta till de historiska rötterna tenderar man att titta tillbaka mot den motsvarande övergångsperiod som föregick det moderna och rationalistiska välfärdssamhället. Man tenderar att titta tillbaka mot sekelskiftet 1900.