Qvinnspersonen, Pigan Gustava HenricsDotter eller Fröken Fredrika Adolfina Henriette von Kræmer dotter till framlidne Majoren Nils Adolf von Kræmer? Slagtaren Eklunds Hustru eller Fru Lagmanskan Anna Catharina Antell, född Engman? Hur omtalades kvinnor i officiella dokument i Helsingfors under tidsperioden 1780−1930?
Under de 150 år som min undersökning omfattar växte Helsingfors från småstad till storstad. Så länge Finland var en del av Sverige, dvs. fram till 1809, var Helsingfors en liten stapelstad på bara några tusen invånare. Men då landet blivit storfurstendöme under Ryssland och Helsingfors 1812 blivit Finlands huvudstad började invånarantalet snabbt öka. Centralförvaltningens överflyttning från Åbo förde med sig en inflytelserik ämbetsmannakår och de massiva byggnadsarbetena krävde mycket ny arbetskraft. År 1827 fick stadens högsta samhällsskikt ett betydligt tillskott, när också universitetet flyttades från Åbo till Helsingfors.
Ännu i slutet av 1600-talet var majoriteten av Helsingfors invånare finskspråkig, men under 1700-talets lopp, i synnerhet på grund av fästningsarbetena på Sveaborg, växte de svenskspråkigas andel och från och med 1780-talet var svenska språket dominerande i Helsingfors. Under förra hälften av 1800-talet påverkade flyttningsrörelsen inte ännu språkförhållandena i staden, eftersom merparten av inflyttarna då kom från den närliggande svenska landsbygden. De borgare som härstammade från Baltikum och Tyskland tillägnade sig också snabbt majoritetens språk.
Det var först från och med 1850-talet som finskspråkiga i större utsträckning började flytta in till staden. År 1890 var språkgrupperna lika stora och tjugo år senare utgjorde de finskspråkiga en klar majoritet. I de officiella källorna började finskan etablera sig efter att den svensk-finska stadsförsamlingen 1906 delades i tre finska och tre svenska församlingar. Den största utländska befolkningsgruppen var den ryska som bestod dels av rörliga militärer, dels av fast bosatta handelsmän.
Under förra hälften av 1800-talet var Finland fortfarande ett typiskt ståndssamhälle där adeln och prästerskapet utgjorde de högre, borgerskapet och bönderna de lägre stånden. Under senare hälften av 1800-talet omvandlade nya produktionsförhållanden och nya politiska och ekonomiska åskådningssätt den sociala strukturen. Ståndssamhället blev ett industrisamhälle där stånd och villkor inte längre nödvändigtvis hörde ihop. I takt med industrialiseringen och moderniseringen minskade släktens betydelse och familjen i den moderna bemärkelsen blev till.
Kvinnans möjligheter till utbildning i det finländska samhället förbättrades småningom efter att myndigheterna på 1860-talet börjat grunda flickskolor. Men fram till början av 1900-talet öppnades vägen till universitet och andra högskolor främst via privata samskolor och efter särskild anhållan. År 1901 var en fjärdedel av studenterna vid universitetet kvinnor. Kvinnorörelsen nådde ett viktigt mål i samband med lantdagsreformen 1906 då Finland som första land i Europa införde kvinnlig rösträtt och valbarhet.
Det här utgör bakgrunden till min undersökning vars syfte är att bidra till kartläggningen och beskrivningen av det – i första hand officiella men i någon mån också det inofficiella − namnbruket hos kvinnorna i Helsingfors 1780−1930. Om än namnbärarnas sociala tillhörighet också kommer till uttryck i valet av både förnamn och tillnamn har det inte varit min avsikt att i det här sammanhanget beskriva enskilda namn, utan hela namnfraser. Med namnfras avser jag olika kombinationer av titlar, förnamn, fars- eller morsnamn och tillnamn.
I de utvalda källorna har jag studerat variationen i Helsingforskvinnornas namn- och titelbruk betingad av tid, civilstånd, socialgrupp och källa. Inom namnforskningen kallas den här sociolingvistiska infallsvinkeln som har namnbruk och variation som utgångspunkt för socioonomastisk forskning. Jag har också gjort enskilda fallstudier där jag mera i detalj gått in i två släkter för att kunna visa utvecklingen både i myndigheternas och i kvinnornas eget namnbruk.
Det handlar om en tidsperiod då namnbruket ännu inte var i lag reglerat i Finland. Ett naturligt slut på undersökningsperioden utgör de nya lagarna på 1920-talet. Bruket av fars- eller morsnamn i stället för tillnamn upphör när Lag om släktnamn 1920 inför kravet att var och en bär ett fast släktnamn. Äktenskapslagen 1929 gör i sin tur slut på kvinnans möjlighet att också som gift uteslutande använda sitt flicknamn.
Mina huvudkällor är kyrkans officiella folkbokföringsböcker, nämligen födelse-, vigsel- och dödböcker samt flyttningsbetyg och flyttningslängder för Helsingfors. Därtill har jag hämtat officiellt material ur bouppteckningar och näringsanmälningar vilka har varit värdefulla i och med att de innehåller sakägarnas namnteckningar. Eftersom namnfraserna i officiella dokument är beroende dels av skrivtraditionen och källans art, dels av kvinnans civilstånd och sociala ställning har jag hämtat jämförelsematerial ur tre olika källor av mera inofficiell art. Det är fråga om familjeannonser i tidningar, gravskrifter på minnesstenar och dagboksanteckningar vilka jag använt mig av för att belysa hur kvinnor benämnts i dokument med anknytning till familjen eller enskilda personer – även om konvenansen också här ska ha ställt vissa krav.
Min analys av Helsingforsmaterialet baserar sig på frekvensberäkningar av olika namnfrastyperna vid vissa skärningsår samt beskrivning av variationen i namnfrasernas struktur och semantiska innehåll. Först indelas materialet i de utvalda källorna enligt namnbärarnas civilstånd, sedan kategoriseras namnfraserna enligt element de består av i 13 huvudtyper och i 115 underkategorier. Den kronologiska variationen i namnfrasernas struktur, dvs. vilka element de omfattar, presenteras i form av tabeller, medan namnfrasernas semantiska innehåll, i synnerhet vilken socialgrupp de avser, analyseras i den kommenterande texten. I analysen betraktar jag både myndigheternas och kvinnornas eget val av namnfraser som uttryck för makt och identitet.
Sammanlagt består materialet av 5 950 belägg vilka, som jag nyss nämnt, fördelar sig på 115 olika namnfrastyper. De två mest frekventa typerna, som består av elementen titel, förnamn och tillnamn, står för drygt 45 % av materialet. Även om kvinnor skrivs med tillnamn ända från början av undersökningsperioden omfattar materialet också 269 namnfraser där varken fars- eller morsnamn eller tillnamn ingår och 328 namnfraser i vilka fars- eller morsnamn anges i stället för tillnamn.
Fars- eller morsnamn och tillnamn ingår i sammanlagt 726 namnfraser. Att namnfrasen förutom tillnamn även omfattar fars- eller morsnamn förknippas först och främst med tidsperioden, då fasta släktnamn ännu inte var fullt etablerade. Men i mitt material ur flyttningslängderna för 1928 och 1929 har prästerna i vissa församlingar ännu flitigt antecknat också fars- och morsnamn – kanske av gammal vana − även om släktnamnsbruket i drygt åtta år varit påbjudet i lag. Att namnfraserna med fars- eller morsnamn och tillnamn i slutet av undersökningsperioden påträffas just i flyttningslängderna kan förklaras med den något rurala prägel de uppfattades ha. En stor del av inflyttarna kom ju från landsbygden.
När det gäller mitt material ur de officiella källorna är namnfraserna för kvinnor mest systematiska i vigselböckerna samt i födelse- och dopböckerna. Däremot har prästerna varit rätt inkonsekventa vid registreringen i död- och begravningsböckerna. Störst är antalet olika typer av namnfraser i flyttningsbetygen, vilket, åtminstone delvis, torde avspegla den regionala variationen.
Men variationen i registreringen kan även bero på källornas olika funktion. Är kvinnan ansvarig för minderåriga barn eller egendom identifieras hon med en så fullständig namnfras som möjligt. Exempelvis anges Pigan Kurhushjonet Maria Lindman (födelsebok 1828) som moder till oäkta barn och hustrun Amanda Ulrika Löfgren, född Samuelsson (bouppteckning 1928) som bouppgivare efter kontrollören Karl Ivar Löfgren.
Den stora variationen i namnfrastyperna kan också avspegla befolkningens sociala struktur i Helsingfors. Analysen av namnfrasernas innehåll visar att ju högre social ställning desto fullständigare blir namnfrasen i ståndssamhället. Ännu år 1866 påträffas exempelvis både kanslisten i kejserliga senaten för Finland, Ewald Kuhlefelts älskade maka Anna Henriette Kuhlefelt, född Wasenius (Helsingfors Tidningar 31.1.1866) och sjöforman A. W. Pettersons hustru Hedwig (Helsingfors Tidningar 9.1.1866).
Sociala skillnader kan också tydligt ses i titelbruket. Namnfraserna i mitt material kan omfatta två titlar i följd för att ange både status och civilstånd, t.ex. Klara Vilhelmina Littson, Generalsdtr. ogift (dödbok 1858). Exempel på användningen av två titlar i deklasserande syfte visar namnfrasen Pigan Qvinspersonen Benedicta Charlotta Gustafsdotter (flyttningsbetyg 1858). Men också med en titel kan både status och civilstånd avses. Bland faddrarna i födelse- och dopboken för 1780 avser exempelvis titlarna friherrinnan, överstlöjtskan, fru, madame och hustru gifta kvinnor ur olika socialgrupper.
Fram till slutet av 1800-talet var titeln en viktig social markör som skrivarna noggrant antecknade i de officiella dokumenten, medan titelns funktion i början av 1900-talet förefaller allt oftare ha varit att främst ange civilståndet. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och utbildningen syns dock också i titelbruket på 1900-talet. Ogifta kvinnor betecknas inte längre med titlar som matrosdotter eller bondedotter utan de bär egna yrkesbeteckningar som sömmerska, fabriksarbeterska, affärsbiträde och bankkassörska. Pigor och tjänstepigor ersätts av tjänarinnor, hushållerskor och städerskor. Med två titlar framhävs såväl civilstånd som utbildning och yrke såsom i namnfraserna Berglöf, Inez Ingeborg frök. stud. (flyttningslängd 1909) och kassörskan, fröken Anna Lovisa Less (flyttningslängd 1909).
Utvecklingen av namnfraser för kvinnor i Helsingfors 1780−1930 avspeglar klart förändringar i kvinnans ställning i det finländska samhället, t.ex. den kvinnliga rösträtten och valbarheten 1906. Från att ha varit någons dotter, piga, hustru eller änka, t.ex. hand: Pett: Heidenstrauchs pig. (dödbok 1780), Rådman Bolwianders fru (dödbok 1780), Constantin Blåfieldts Ea (dödbok 1780) eller Pigan Stina Olofs dr (flyttningsbetyg 1799), blir kvinnan en självständig individ som i officiella dokument får stå under eget namn.
Utvecklingen av maktrelationerna inom familjen förefaller gå rakt emot de samhälleliga förändringarna. Att kvinnor började anta mannens släktnamn efter giftermålet kan ur dagens synvinkel ses som en symbol för kvinnans underordnade ställning. Men i början av 1900-talet ansåg man att det gemensamma namnet uttryckte jämställdhet, dvs. att hustrun fick rätt till mannens släktnamn och därigenom samma sociala status. Den här rätten kunde hon sedan förlora vid skilsmässa.
I mitt material påträffas giftasnamn första gången i bouppteckningar för år 1780. Även om änkan efter Brandvachts Karlen Johan Krook själv skriver sig med förnamn och farsnamn omtalas hon i ingressen med en namnfras som också omfattar giftasnamnet, nämligen Brandvachts Enkan Christina Pehrsdotter Krook. Med giftasnamn skriver sig däremot Brita Degerman, änka efter Fiskaren Hindric Degerman men i ingressen benämns hon utan tillnamn som Encka Brita Hindrichs dotter. I egenskap av mödrar i födelse- och dopböckerna anges gifta kvinnor så gott som genomgående med flicknamn, men giftasnamn antecknas dock för dopvittnen i den här källan redan 1780. Det tidigaste belägget på ett giftasnamn i jämförelsematerialet härrör från år 1796 och förekommer på en minnessten i Gamla kyrkans skvär i Helsingfors. Det är fråga om Maria Elisabeth Wahlberg, dotter till handlanden Johan Forselius och hustru till byggnadskonduktören Olof Niklas Wahlberg.
Att mina belägg på giftasnamn i slutet av 1700-talet först och främst hänför sig till borgerliga kretsar, som i sin strävan efter bättre ställning i samhället var mest öppna för nya idéer, överensstämmer med tidigare forskning. Däremot ska adelsdamer ha haft all anledning att framhäva sin härkomst, med flicknamn eller giftasnamn + flicknamn föregånget av ordet född, vilket också mina exempel ur det officiella materialet visar. Därför ger min undersökning av de gifta kvinnornas tillnamn i den 15-åriga Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker kring sekelskiftet 1800 ett oväntat resultat. Det framgår nämligen att alla de 37 gifta högreståndskvinnorna bär giftasnamn såsom Ebba Regina von Schoultz som i privata kretsar tituleras fru nyberg. Även om giftasnamnsskicket förefaller vara genomfört i de undersökta dagböckerna kan man dock inte veta hur de här kvinnorna själva identifierade sig.
Avsikten med fallstudierna, dvs. analysen av namnfraser för kvinnor i de två utvalda släkterna, har varit att komplettera och levandegöra den statistiska helhetsbilden av utvecklingen. I synnerhet har jag studerat när och i vilken livssituation de här kvinnorna, en hustru från Hitis i Åbolands skärgård och en piga från Vittis i Satakunda, första gången registreras med fast tillnamn i stället för farsnamn. Deras namnfraser visar sig följa ett för tiden typiskt namnbruk hos vanligt folk i officiella dokument. När Eva Erika med sin sjömansfamilj 1880 flyttar från Hitis till Helsingfors bär båda makarna fortfarande sina respektive farsnamn i flyttningslängden, men i huvudstaden med större befolkning och bättre sociala förhållanden etablerar sig makens farsnamn Eriksson som deras fasta släktnamn enligt tidens nya sed. Att familjen avstått från att använda farsnamn framgår av officiella dokument 1906.
I Vittis registreras i sin tur den unga pigan Anna Amanda i mantalslängden för 1907 med sitt farsnamn Augustintytär (sv. ’Augustsdotter’), men från och med 1908 anges hon med det finska tillnamnet Elovaara, som släkten uppfattar som en förfinskning enligt tidens anda av föräldrarnas tillnamn Eriksson. När Anna Amanda 1911 flyttar till huvudstadsområdet lyder hennes namnfras i mantalslängden Piga Amanda Elovaara (Eriksson). Det här tyder på att Eriksson åtminstone inofficiellt en tid varit i bruk som tillnamn, även om hon officiellt aldrig förefaller ha hunnit heta så. Också enligt muntliga uppgifter av gamla Vittisbor talade man i byn alltid om ”Erikssonin plikat” (sv. ’Flickorna Eriksson’).
Analysen av namnfrasernas struktur och innehåll har visat samband med den samhälleliga utvecklingen och omtalet av kvinnor i Finland 1780−1930. Men bilden av tillnamnsbruket hos gifta kvinnor förblir ofullständig på grund av variationen betingad av källa, och också av skrivarnas personliga sätt att uttrycka sig, i det officiella materialet. Att det är just dagbokstexterna som levererat de mest oväntade resultaten leder till att jag i framtida studier fokuserar på de privata källorna. Min undersökning har inte varit avsedd att analysera enskilda namn, dvs. namnens bildningssätt, etymologi eller språkliga form, utan hela namnfraser för att bidra till beskrivningen av namnbruket hos kvinnor i Finland. Men en mera djupgående semantisk analys kan jag förhoppningsvis komma in på i ett senare skede.