Kalle Kananojan väitöskirja ”Central African Identities and Religiosity in Colonial Minas Gerais” tarkastettiin 18.5.2012 Åbo Akademissa. Vastaväittäjänä toimi professori John Thornton, Boston University, ja kustoksena professori Holger Weiss.Väitöskirja on luettavissa Doria palvelussa/Avhandlingen är publicerad på nätet och tillgänglig på Doria
I april i år rapporterade Maailman kuvalehti om tjänster som afrikanska healers och spåmän erbjuder i London. Artikeln, som betonade hur prominenta de afrikanska andliga ledarna var inom det afrikanska samfundet, avslöjade att även vita medelklasskvinnor tidvis söker sig till afrikanska healers för att få hjälp med sina problem. För en forskare som studerar den afrikanska diasporan är det här ingen stor överraskning. Överallt där afrikaner har bosatt sig och där samhällen i diaspora har vuxit fram har afrikaners kulturella värderingar följt med dem. På få ställen har den kulturella inverkan varit lika livskraftig och betydande som i Brasilien, något som lett vissa forskare att karaktärisera Brasilien ett afrikanskt snarare än ett amerikanskt land. Men som rapporten från dagens London visar har afrikanska kulturer inte överlevt i diasporan i isolation från den omgivande kulturen. Forskningen om den atlantiska världens historia visar allt oftare att blandkultur och kreolisering alltid förekommit. Avhandling som jag försvarar idag förfäktar en syn enligt vilken kreolisering inte bara påverkade samhällen i förskingringen utan att utvecklingen mot olika former av blandkultur i själva verket började redan i Afrika.
Min avhandling behandlar slavimport från västra Centralafrika och slavarnas religiösa praktiker i sjuttonhundratalets Minas Gerais, Brasilien. Minas Gerais i det brasilianska inlandet utvecklades till världens största område för guldproduktion i början av sjuttonhundratalet. Brytning av guld och diamanter i stor skala var möjligt bara genom en massiv import av slavar från Afrika.
Om min avhandling ställer en övergripande fråga lyder den: Hur var det möjligt för afrikaner i Brasilien att upprätthålla sina kulturella praktiker i en miljö där de blev fysiskt och mentalt förtryckta och exploaterade. Med andra ord, hur lyckades de övervinna de psykiska och fysiska trauman som slaveriet givit upphov till och därtill återskapa Afrika i Brasilien? Det är svårt att finna källor som hjälper att utreda dessa frågor i Brasilien och på andra håll i Amerika eftersom afrikanerna sällan lämnade efter sig skriftliga dokument. Slavars berättelser började framställas först i slutet av sjuttonhundratalet och de begränsade sig geografiskt främst till den brittiska Atlantiska världen. Följaktligen måste forskaren närma sig det brasilianska slavsamhället genom källor skrivna av nästan enbart européer. Afrikanska röster kan emellertid höras också i brasilianska dokument även dessa ofta måste sökas ”mellan raderna”.
Jag hävdar i min studie att två strategier användes för att bekämpa förödmjukelsen över att ha blivit tagen som slav och blivit lösryckt från familj och hembygd i Afrika. Den första och viktigaste strategin var att ansluta sig till en såkallad nationell grupp. Alla afrikaner som anlände till Brasilien blev indelade i nationer. Detta gav individer en gruppidentitet.
Min studie analyserar framväxten av identiteter hos personer från västra Centralafrika både i hemlandet och i Minas Gerais. Slavidentiteter eller ”nationer” har ofta betraktats som något som slavägarna skapade för sina syften, särskilt i den brasilianska historiografin. I kontrast till detta tolkar jag viktiga centralafrikanska ”nationer” såsom angola, congo och benguela som uttryck för regionala identiteter med förbindelser till slavarnas ursprung i Afrika. Genom att analysera faserna i identitetsbildningen under processen som förde dem från Afrika till Nya Världen placerar studien den brasilianska historien djupare i en afrikansk kontext. Jag visar hur slavars identiteter började ta form redan i västra Centralafrika före överfarten till Amerika. I Minas Gerais fortsatte processen genom att centralafrikaner aktivt medverkade i förhandlingar kring och återskapandet av sina identiteter.
Den andra strategin var att finna tröst från slaveriets umbäranden genom andlig väg. Den här strategin tillämpades av afrikaner i Brasilien på olika sätt. Medan vissa afrikaner anpassade sig till katolicismens normer och anslöt sig till lekmannabrödraskap bekämpade andra slaveriet genom att utnyttja häxeri mot sina husbönder.
Centralafrikanska religiösa specialister anklagades ofta av auktoriteterna i Angola för att organisera helande- och spådomsritualer. Förutom afrikanerna valde även många portugiser att söka sig till afrikanska healers och många tog deras mediciner. Diagnosen i dessa ritualer gjordes ofta genom andebesatthet, något som inkvisitionen betraktade som djävulsdyrkan. Från den afrikanska synvinkeln fanns det inget ont med ceremonierna och helandet gjordes alltid med naturliga mediciner. Afrikaner tog med sig dessa metoder för läkande och spådom till Minas Gerais där talrika religiösa specialister fick framträdande positioner. I det brasilianska gruvdistriktet var det vanligt att afrikanska medicinmän inte bara tjänade den afrikanska slavbefolkningen utan också de fria vita. De centralafrikanska helbrägdagörarnas bidrag till läkekonsten i Minas Gerais och övriga delar av Brasilien var därmed viktigt.
Luanda och Benguela var de mest betydande slavhamnarna i västra Centralafrika under den transatlantiska slavhandelsperioden. Den ständiga ökningen av slavexporten under sjuttonhundratalet kunde bara upprätthållas genom systematiskt våld och slavräder på ett vidsträckt område. I praktiken innebar detta att nästan vem som helst kunde bli fångad som slav. Människornas liv i det portugisiska Angola och dess omgivning kunde ödeläggas genom de våldsamma upplevelser som slavräderna och tillfångatagandet innebar. De som överlevde de omänskliga förhållandena under färden över Atlanten var ofta psykiskt skadade. Trots de förödmjukande upplevelserna lyckades flera av dem skapa meningsfulla liv som slavar i Brasilien medan vissa till och med lyckades återvinna sin frihet. I stället för att betrakta slavar som passiva och maktlösa, hävdar studien att en stor del av de brasilianska slavarna lyckades finna sätt att uttrycka sin kultur.
Från och med det sena fjortonhundratalet utvecklades västcentralafrikanska kulturella praktiker i kontakter med portugisiska och brasilianska handelsmän, administratörer och missionärer. Detta ledde till kreolisering i den portugisiska Angola. En analys av kulturella identiteter i den sydatlantiska världen bör därför börja med kolonin Angola, som utformades under femton- och sextonhundratalen, och i omgivande områden i västra Centralafrika. I stället för att betrakta området som ett isolerat bakvatten bortom mänsklig utveckling studerar jag det som en mötesplats för en mängd folk och kulturer. De talrika mötena resulterade i ett kontaktsamhälle där afrikaner umgicks med och mottog influenser från människor från andra kontinenter. Vid mitten av sextonhundratalet hade en kreolkultur vuxit fram i det portugisiska Angola. Kreolkulturen var ett resultat av afrikaniseringen av portugisiska inflyttare och deras kultur men även afrikanerna integrerade – selektivt – vissa element av de europeiska sedvänjorna i sin kultur. Genom den transatlantiska slavhandeln förde afrikaner med sig element av denna kultur till plantager, gruvor och urbana centra i Brasilien.
I det brasilianska slavsamhället identifierades afrikaner enligt deras regionala tillhörighet genom att gruppera dem i ”nationer”. För slavägarna var nationerna först och främst ett instrument som hjälpte dem identifiera den egendom som slavarna utgjorde. Tillsammans med sitt kristna namn gavs slavarna tillhörighet i en ”nation” på basis av den afrikanska hamn de avseglat från. Namn som ofta förekommer i brasilianska dokument – såsom João Angola eller Maria Congo – reflekterar denna praxis.
Min avhandling är ett försök att utreda vad det innebar att vara angola, congo eller benguela i Minas Gerais under sjuttonhundratalet. Tidigare forskning har lagt stor vikt på att förklara varför specifika afrikanska etniska identiteter inte framträdde oftare i det koloniala brasilianska samhället och betrakta afrikanska ”nationer” som uttryck för slavägarens makt i utformandet av slavens identitet. Mitt mål har varit att betona ”nationer” som regionala identiteter som inte enbart var påhittade av de vita utan som också hade stor betydelse för afrikanerna själva. I stället för att se afrikanska ”nationer” som något som slavar utvecklade sedan de kommit till Amerika hävdar jag att ”nationerna” i själva verket började ta form redan då förslavade afrikaner blev förda till kusten för att skeppas till Amerika i grupper. Känslan av tillhörighet i denna nya ”nation” förstärktes av upplevelserna under överfarten och i mötet med andra som delade samma öde i Brasilien. Ett av de säkraste sätten att finna något slags samhörighet var att utplåna skillnaderna som de etniska olikheterna gav upphov till även friktioner mellan de olika individerna i gruppen måste ha existerat. I praktiken innebar detta att slavarna måste finna gemensamma nämnare när det gällde språkliga, religiösa och kulturella praktiker.
För att belysa dessa processer i den södra atlantiska världen använder jag mig av dokument från den portugisiska inkvisitionen. Medan vissa historiker förhåller sig skeptiskt till de här källornas pålitlighet har historiker som studerar Afrika och den afrikanska diasporan i allt större utsträckning börjat använda dem under de senaste åren. Förutom att de innehåller beskrivningar av det religiösa livet har inkvisitionskällor här varit värdefulla i studiet kring hur afrikanerna själva beskrev sitt ursprung och sin gruppidentitet. Inkvisitionsprocessen inleddes alltid med en utredning av individens sociala status, ålder, födelseort och yrke. I vissa fall ger protokollet uppgifter om förslavade centralafrikaners hela genealogi. En systematisk användning av dessa källor erbjuder en ny inblick i hur afrikaner begreppsliggjorde sin identitet på sexton- och sjuttonhundratalen.
Efter att importen av slavar från Västafrika minskat i förhållande till slavimporten från Centralafrika på 1730-talet blev Angola den mest betydande ”nationen” i Minas Gerais fram till omkring 1780. Angola åsyftade slavar som inledde överfarten i Luanda. För slavarna hade termen olika innebörder. Då de betecknades som angola kunde det betyda ”staden Angola” eller Luanda, den portugisiska kolonin Angola eller mera obestämt, obygden i Angola. I Minas Gerais användes Angola också för att beteckna den angolanska kusten. Uppkomsten av den portugisiska kolonin Angola, oberoende av hur svag den portugisiska kontrollen var i regionen, var viktigt i skapandet av en regional identitet hos kolonins invånare.
Slavar som identifierades som congo utgör ett dilemma i ett sådant schema. I och med att även de var exporterade från Luanda borde de ha tillhört ”nationen” angola i Brasilien. Emellertid brukade de dock, som talare av språket kikongo, på språkliga grunder särskiljas från angolas som till största delen talade kimbundu-språk. Samtidigt måste de också ha haft förmågan att förmedla en stark gruppidentitet som även övertygade deras ägare om att congo var sin egen skiljda grupp. Framväxten av congo ”nationen” i Brasilien är kanske det mest avslöjande exemplet på hur slavar definierade sin identitet i stället för att låta deras ägare göra det.
Benguela var den tredje viktiga regionala identiteten i Minas Gerais. Identiteten som benguela antogs till stor del på samma sätt som den som angola. I kolonin Benguela var den portugisiska kontrollen emellertid ännu svagare än i Angola. Jag argumenterar i min studie för att den regionala identiteten för benguela-slavar i stor utsträckning formades av upplevelsen att tillsammans ha hamnat ombord på ett slavskepp i Benguela. I Brasilien var personer från de centrala högländerna och södra Angola tvungna att tona ned de politiska oenigheter de eventuellt haft i sitt hemland. Därigenom kunde de komma samman som ”nationen” benguela vilket erbjöd dem såväl en känsla av samhörighet och mening som trygghet i mera konkret bemärkelse i det brasilianska slavsamhället.
Studiens andra del koncentrerar sig på centralafrikanernas religiösa universum. Efter portugisernas ankomst till kungadömet Kongo under fjortonhundratalets senare del påverkades centralafrikanska samhällen av processer av kulturell kreolisering som ledde till framväxten av en atlantisk kreolkultur. Kreoliseringen påverkade inte alla områden i samma utsträckning; den var mest påtaglig i Luanda och i kungadömet Kongo. I inlandet bortom Benguela spred sig den atlantiska kreolkulturen långsammare och ökade i betydelse först under sjuttonhundratalets senare del. Förutom religiös synkretism influerade kreoliseringen språkliga och kulturella praktiker såsom kosthåll, musik, namnskick och klädsel. Det kulturella utbytet gällde både portugiser och afrikaner. Det var inte någon process där ena parten skulle ha tvingat sina värderingar och idéer på den andra.
Spridningen av katolicismen i Centralafrika påverkade det religiösa livet särkilt i kungadömet Kongo, i staden Luanda och i den portugisiska kolonin Angola. Antagandet av den katolska läran var mest uppenbar i kungadömet Kongo som bibehöll sitt rykte som kristet kungadöme även efter att det upplösts under inbördeskrig i slutet av sextonhundratalet. Katolicismen spred sig dock inte till alla delar av Kongo i samma utsträckning utan var mest framträdande i närheten av São Salvador medan förändringarna i det rituella livet på den avlägsna landsbygden var minimala. Detta är inte förvånande då antalet missionärer i Kongo och i övriga områden i Centralafrika var lågt. Trots missionärernas ringa antal antog afrikanerna dock katolska praktiker även om de gjorde det selektivt. I kungadömet Kongo och kolonin Angola hjälpte afrikanska lekmanna-assistenter till att sprida och upprätthålla den atlantiska kreoliserade kristendomen som var rådande. Källorna visar att det fanns en betydande marknad för katolsk utstyrsel inklusive helgonbilder och rituella föremål. Detta ledde till synkretistiska former av dyrkan, där inhemska gudabilder och figurer som representerade förfäderna var närvarande tillsammans med kristna föremål.
I det kulturella universum som den södra Atlanten utgjorde, uppvisade afrikanerna från västra Centralafrika en stor öppenhet och beredskap att anpassa sig till nya förhållanden. Västra Centralafrika blev en arena för utvecklingen av ett atlantiskt kreolsamhälle där afrikanska och europeiska kulturella praktiker sammanblandades. Blandningen hade förvisso sina samtida kritiker men det förefaller som om majoriteten av folket var till freds med den kulturella utvecklingen i sin hemregion. Spridningen av den atlantiska kreolkulturen ledde aldrig till att traditionella värderingar och praktiker övergavs utan dessa fortsatte att spela en viktig roll i människors vardagsliv. Liknande processer av kulturell kreolisering och religiös synkretism fortsatte i Minas Gerais. Afrikaner både i Afrika och i Brasilien uppvisade en tolerans och en hög grad av mottaglighet för främmande idéer.