Johanna Bonäsin väitöskirja ”Kommunistskräck, konservativ reaktion eller medveten bondepolitik? Svenskösterbottniska bönder inför Lapporörelsen 1930” tarkastettiin 24.11.2012 Åbo Akademissa. Vastaväittäjänä toimi professori Henrik Meinander Helsingin yliopistosta ja kustoksena professori Nils Erik Villstrand.
Hösten 2011 besökte jag Aten och fick beskåda en av de under det senaste året otaliga demonstrationer som hållits på Syntagmatorget. Jag förde ett intressant samtal med några av demonstranterna om deras åsikter om den ekonomiska krisen i Grekland, men efter en stunds samtalande uppmanade de mig att lämna centrum så snabbt som möjligt eftersom de befarade att demonstrationen skulle urarta i oroligheter senare under kvällen, vilket också hände. Bakom många av oroligheterna stod anhängare till det hösten 2011 ännu relativt okända gruppen Gyllene gryning, som den kvällen marscherade i fackeltåg genom Aten och som sedan dess har marscherat in i det grekiska parlamentet med stöd av de grekiska väljarna.
Gyllene gryning är för tillfället ett av de mest extrema av alla de så kallade populistiska rörelser som under de senaste åren har fått allt mera stöd i de flesta europeiska länder. Gyllene gryning har en klart fascistisk och neonazistisk ideologi. Partiet är öppet extremt fientligt inställt till all form av immigration. Partiet bygger på en militant organisation och hyllar öppet våld. Ett parti som offentligt hyllar nazismen skulle betraktas som otroligt i alla europeiska länder, men speciellt absurt är det ju när detta parti finns i ett land som för bara två generationer sedan led svårt under den nazistiska ockupationen. Ändå valde sju procent av de greker som röstade i parlamentsvalet sommaren 2012 att ge sin röst åt dessa neonazister, vilket gav partiet 21 av 300 platser i det grekiska parlamentet. Sedan dess har Gyllene gryning ökat ytterligare i popularitet. Enligt de senaste opinionsundersökningarna skulle partiet idag (november 2012) bli det tredje största partiet i ett grekiskt parlamentsval. Gyllene gryning är inte det enda extrema partiet i det grekiska parlamentet. Till exempel vänsterradikala koalitionen SYRIZA fick närmare 30 procent, eller 71 mandat, av de grekiska rösterna i parlamentsvalet i juni.
Grekernas stöd för Gyllene gryning och andra populistiska partier kan inte ses som något annat än en klassisk reaktion på den mycket djupa och svåra ekonomiska kris som Grekland befinner sig i. Tankarna går osökt till Weimarrepubliken och nationalsocialistiska arbetarpartiets marsch mot hegemoni. Faktum är att Gyllene gryning fick en större andel av rösterna i sommarens val i Grekland än vad nationalsocialisterna fick i Weimarrepubliken i valen på 1920-talet.
Grekland är inte det enda landet där en stor del av väljarna har valt att överge gamla etablerade politiska partier till förmån för nya och gamla mera eller mindre extrema politiska partier. Under mellankrigstiden talade man om höger- eller vänsterextrema partier eller ytterlighetsrörelser. Idag talar vi om populistiska eller missnöjespartier. Samhällsvetaren Timo Toivonen har definierat populistiska partier som missnöjespartier som kräver förändring och vänder sig mot, enligt dem, den korrumperade eliten i samhället. Eftersom den politiska eliten beundrar individualism, internationalism, mångkulturalism, öppenhet och liberala värderingar är de populistiska partierna i regel mot dessa. Statsvetaren Matti Wiberg säger att stödet för populistiska partier kan liknas vid en hälsogranskning av hur väl demokratin fungerar i ett land. Om populistiska partier får större stöd är det ett tecken på att något är fel i samhället.
Just nu befinner sig många Europeiska länder i en djup ekonomisk kris. Många forskare, tankesmedjor och inte minst massmedia har dragit paralleller mellan mellankrigstidens ekonomiska depression och ökade stöd för höger och vänsterextremism och dagens ekonomiska kris och ökade stöd för populistiska partier. Det stämmer att flera populistiska partier har ökat sitt väljarstöd rejält sedan år 2009, inte minst Sannfinländarna. I artikeln ”Recapturing the Reluctant Radical”, som publicerats av brittiska tankesmedjan Counter Point, hävdar dock artikelförfattarna att det går att ifrågasätta huruvida dagens ekonomiska kris med åtföljande ekonomiska åtstramningar i flera länder är orsaken till det ökade stödet för de populistiska partierna. Counter Point visar att stödet för populistiska partier tvärtom var större i några europeiska länder före den ekonomiska krisen, t.ex. Danmark, Norge, Belgien och Schweiz. I de flesta länder har dock de populistiska partierna gått framåt rejält, speciellt i Finland, Sverige, Frankrike, Ungern, Grekland och Nederländerna. Många forskare har också visat att finanskrisen 1929 var den utlösande faktorn i många europeiska länder som ökade stödet för ytterlighetsrörelser, inte minst gällande Lapporörelsen i Finland.
Finland hör idag till ett av de länder i Europa där störst andel väljare stöder ett populistiskt parti då nästan var femte väljare röstade på Sannfinländarna i riksdagsvalet 2011. Flera forskare har givetvis intresserat sig både för Sannfinländarna som parti och för dem som röstar på Sannfinländarna. De flesta forskare spårar rötterna till Sannfinländarna och den finländska populismen till 1960-talet, då Veikko Vennamo grundade Finlands landsbygdsparti. Stödet för partiet var som störst på 1970- och i början av 1980-talet då partiet som mest fick ungefär tio procent av rösterna i riksdagsvalen. Det har dock även dragits paralleller mellan Lapporörelsen, som var den största ytterlighetsrörelsen i Finland på 1930-talet, och dagens populistiska boom. Historikern Vesa Vares konstaterar i verket Oikeistopopulismin monet kasvot (2011) att det finns kopplingar mellan Lapporörelsen och dagens populism. Enligt Vares uppfyller Lapporörelsen många kriterier för en populistisk rörelse. Lapporörelsen var en ensaksrörelse, den hade sitt största stöd på landsbygden och har beskrivits som en gräsrotsrörelse och en frisk folklig reaktion mot ett sjukt samhällssystem. En viktig orsak till att Lapporörelsen inte i större utsträckning har figurerat i diskussionerna om populistiska rörelser är troligtvis att Lapprörelsen aldrig var något parti. Forskare har inte kunnat mäta väljarstödet för Lapporörelsen på samma sätt som man har kunnat göra gällande Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna. Timo Toivonen som har undersökt i vilka områden Sannfinländarna fick flest röster i riksdagsvalet 2011 har dock konstaterat att det i många fall handlar om sådana kommuner där Lapporörelsens politiska arvtagare Isänmaallinen kansanliike (IKL) och Finlands landsbygdsparti fick en stor andel av rösterna 1936 respektive 1983. I dessa kommuner röstade majoriteten också nej till EU 1994. Han exemplifierar med Nummi-Pusula i Nyland. Från IKL leder spåren bakåt till Lapporörelsen. Således finns det kopplingar mellan dagens finländska populism och Lapporörelsen.
Enligt Counter Points populiststudie är de som röstade på Sannfinländarna i riksdagsvalet 2011 företrädesvis äldre finska vita lågutbildade män. Låg utbildning är just den största gemensamma faktorn för alla som stöder populistiska partier i Europa. Även Lapporörelsen var den vita mannens rörelse, både etniskt och politiskt och i Österbotten var det en äldre generation som stödde Lapporörelsen. Såväl Counter Point som Timo Toivonen ser också ett klart samband mellan ekonomisk kris och stödet för Sannfinländarna. I sådana områden där arbetslösheten är stor till följd av stora strukturomvandlingar har Sannfinländarna fått många röster. Detta fenomen såg vi också i kommunalvalet hösten 2012 där Sannfinländarna till exempel gick starkt framåt i Kaskö, som nyligen genomgått stora strukturomvandlingar tillföljd av att Metsä-Botnia flyttade sin verksamhet till Uruguay.
I det mellankrigstida Europa på 1930-talet banade det stora stödet för ytterlighetsrörelser väg för en politisk katastrof med krig, folkmord, död och lidande som följd, något som en del politiker och samhällsdebattörer nu också befarar att kan hända. Vi känner igen den nationalistiska och främlingsfientliga retorik som karakteriserade många av 1930-talets extremrörelser i dagens europeiska populism. Då på 1930-talet var det främst judar och kommunister som förföljdes. Dagens populistiska rörelser är anti-EU, anti-immigration och anti-islam. I Grekland har Gyllene grynings främlingsfientliga aktioner resulterat i att USA under hösten 2012 har varnat amerikanska medborgare med icke-europeiskt utseende för att resa till Grekland, eftersom risken att utsättas för våld är stor för den som ser ”oeuropeisk” ut. Även i Finland har främlingsfientligheten visat sitt fula ansikte många gånger under de senaste åren.
I mellankrigstidens Europa ledde den nationalistiska retoriken bland annat till att länder i allt större utsträckning började isolera sig från varandra. I min avhandling berör jag de svenskösterbottniska böndernas krav på höga skyddstullar på spannmål som ett exempel på denna isolationspolitik. De svenskösterbottniska bönderna var dock inte de enda som tyckte att det som serverades på de finländska matborden skulle produceras hemmavid. Under 1930-talet avskärmades de europeiska länderna allt mer från varandra med höga tullmurar. De åtgärder som vidtogs i Finland under 1930-talet för att stöda det inhemska jordbruket, bland annat höga skyddstullar på spannmål, gjorde att Finland hade en mycket hög självförsörjningsgrad när den stora katastrofen inträffade år 1939. Det var ju bra, med tanke på att vi isolerades från USA och Storbritannien, som tidigare hade varit viktiga handelspartners för vår del. Under kriget sjönk den inhemska livsmedelsproduktionen. Henrik Meinander visar i sin bok 1944 att vi skulle ha haft regelrätt hungersnöd om vi inte skulle ha importerat en betydande del spannmål från Tyskland. Vårt utgångsläge skulle dock ha varit betydligt sämre om vi inte skulle ha haft den höga självförsörjningsgraden i början av kriget. Å andra sidan kanske det aldrig skulle ha blivit något alleuropeiskt krig år 1939 om vi skulle ha haft samma integrerade ekonomi i Europa som vi har idag.
Dagens populistiska partier vill också isolera de europeiska länderna från varandra och bygga murar. Motviljan mot allt som heter invandring, EU och euro är stor inom alla populistiska partier. Inom Sannfinländarna finns till exempel ingen förståelse för varför Finland skall behöva bistå andra EU-länder och banker i ekonomisk kris finansiellt. Jämförelser mellan hur mycket pengar vi har ”skickat till Grekland” och hur många åldringshem man skulle ha kunnat bygga för motsvarande summa används friskt och lockar säkert många väljare. Kanske det dock är just det faktum att vi idag har en så starkt integrerad ekonomi i Europa som tvingar våra statschefer och finansministrar till regelbundna möten och som mer eller mindre förbinder oss att bistå andra länder och banker i ekonomiskt trångmål, som är den avgörande skillnaden mellan 1930-talet och 2010-talet och den faktor som kommer att rädda oss undan den katastrof som 1930-talets ekonomiska kris och ytterlighetsrörelser utmynnade i.