FM Matias Kaihovirran väitöskirja ”Oroliga inför framtiden. En studie av folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs ca 1900—1920″ tarkastettiin Åbo Akademissa 12.9.2015. Vastaväittäjänä toimi professori Mats Greiff (Malmö högskola) ja kustoksena professori Nils Erik Villstrand (Åbo Akademi). Väitöskirja on luettavissa Doriassa.
En juninatt 1918 rymde några män från ett fångläger i Helsingfors skärgård. Männen hade drygt en månad tidigare tillfångatagits i norra Nyland av tyska soldater och skyddskårister. De män som rymde från de vitas fångläger i den ljusa sommarnatten, var forna rödgardister.
Bland rymlingarna fanns en pojobo, maskinisten Karl Bergman. Bergman hade under inbördeskriget tillhört de lokala röda ledarna i Pojo kommun i Västnyland. Han hade likt många andra röda i Pojo flytt undan tyskarna som landstigit i Hangö i april 1918 och sedan blivit tillfångatagen.
Strax efter krigsslutet i maj inrättade man statsförbrytelsedomstolar med ändamålet att döma de röda som ansågs ha gjort sig skyldiga till landsförräderi och uppror mot den lagliga ordningen i landet.
Åtalspunkterna mot Bergman var många, han hade gjort sig skyldig till livsmedelsbeslagtagningar, mordhot och han utpekades som en av ortens värsta huliganer, en uppviglare och farlig agitator – med andra ord beskrevs han av den lokala skyddskåren som en av ortens värsta röda som förtjänade ett hårt straff.
Kanske var det vetskapen om att det skulle gå riktigt illa, som fick Karl Bergman att rymma? Bergman lämnade fånglägret vid en tidpunkt då döden skördade alltfler offer i de finländska fånglägren.
För många tillfångatagna röda, som inväntade sina domar i fånglägren, var viljan stark att återfå sin frihet och återgå till vardagen.
Vilka möjligheter hade en tillfångatagen rödgardist, som då hotades med ett hårt straff, att påverka sin egen situation efter inbördeskriget? Hur gjorde Karl Bergman för att rädda sig själv?
När Bergman befann sig på rymmen skrev han ett brev till skyddskårschefen hemma i Pojo, som i det civila var disponent på Fiskars bruk. Skyddskårschefen i Pojo var Ingram A. von Julin, en person som inte bara Bergman, utan många andra röda från Pojo vände sig till i hopp om att han skulle kunna hjälpa dem att bli befriade från fånglägren och återtagna i arbete.
Liksom på annat håll i Finland vid den här tiden, hade arbetsgivare och andra lokala mäktiga män möjlighet att påverka rättsprocessen mot de röda. Med hänvisning till behovet att få tillbaka arbetare till fabrikerna eller jordbruken, kunde enskilda arbetsgivare påverka rättsprocessen genom att skriva ett gott utlåtande över en bruksarbetare till statsförbrytelsedomstolen. Likaledes, kunde arbetsgivarna få besvärliga personer, exempelvis fackliga aktivister eller andra ökända krångelmakare, dömda till hårda straff och på det sättet befria lokalsamhället från dessa.
Brevet som Bergman skriver till von Julin är långt och i det förklarar Bergman varför han gick med i röda gardet. Bergman hänvisar till att röda gardet i Pojo i själva verket hade fått stöd av arbetsgivarna för att skydda lokalsamhället från hotfulla krafter utifrån och hur de röda i Pojo de facto hade blivit vilseledda av det röda folkkommissariatet i Helsingfors. Bergman hävdade att han, liksom de andra röda bruksarbetarna, enbart hade försökt skydda de egna, både herrar och arbetare, mot hotfulla krafter utifrån.
Bergman ber inte om förlåtelse för det han hade gjort. Däremot vill han tillrättalägga de enligt honom falska påståenden som spridits av skyddskåren hemma i Pojo. Det kanske mest utmärkande i Bergmans brev till von Julin är dock påminnelsen om herrarnas skyldigheter gentemot sina nödställda bruksarbetare som satt i fånglägren. Det framgår i följande citat:
Månne int herrar i Pojo skulle kunna hjälpa mig, jag har ju aldrig haft något ondt till mina överbefäl. Det kan många andra samt kyrkoherde Eklund intyga då han engång lite före upprorstiden var och döpa Edvin Öhmans barn. Då talte han ett som annat och berömde Pojo arbetare att de var hyggliga. Då svarte jag honom att int är de bättre än andra men vi får tacka de höga herrarna för de har alltid visat stor vänlighet mot oss. Till och med att den högsta arbetsgivare räcker handen både när vi får komma för att be om något å alltid har vi fått lite bättring.
Uppmaningen från Bergman till von Julin är tydlig: herrarna bör nu se till att deras tal om deras samhälleliga och faderliga ansvar för sina underlydande arbetare, ska omsättas till handling.
Det här är alltså fackföreningsledaren som fortsättningsvis talar, inte den underkuvade och förtryckta arbetaren, utan en bruksarbetare som ställde krav och som påminde om arbetsgivarens skyldigheter.
Brevet från Bergman till von Julin kan också ses som ett dokument över hur freden återställdes i Finland efter den våldsamma sammandrabbningen som ägde rum vintern och våren 1918.
Det berättar om ett samhälle som var uppbyggt både kring beroende och ömsesidighet. I Bergmans brev kan vi läsa om en arbetares beroende av sin arbetsgivare och hans goda vilja. Men vi kan också utläsa den ömsesidighet som var så typisk på bruken, herrgårdarna eller i andra sociala miljöer med en klar makthierarki där ägaren och arbetsfolket hade sina givna roller som överhet och undersåtar.
Men relationer byggda på övervälde och sociala hierarkier är också relationer som inbegriper möjligheten till motstånd. De makthavande har alltid tvingats ta i beaktande undersåtarnas intressen – maktutövning har aldrig skett friktionsfritt.
Till och med i de situationer när de underordnade är utsatta för hänsynslös maktutövning, har de underordnade försökt agera för att försvara sina intressen. Den forna rödgardisten som stod under hotet att bli dömd till döden försökte hävda sina rättigheter genom att åberopa herrarnas skyldigheter.
Karl Bergman och många andra bruksarbetare i Pojo, kunde utan och innan överhetens ideologi, de hade växt upp och levt i ett brukssamhälle som var byggt på föreställningen om ömsesidighet och bruksledningens faderliga omsorgstanke gentemot sina arbetare – bruksarbetarna var kapabla till att använda sig av överhetens ideologi i deras försök att rädda sig själva. Det berättar om bruksarbetarnas taktik och strategi, det vill säga förmågan att spela korten rätt, och vid behov bluffa för att inte vara den som först föll bort från spelbordet.
Talet om de röda bruksarbetarnas rättigheter och de vita herrarnas skyldigheter att ta ansvar för dem, kan förstås utifrån den folkliga politiska kulturen bland landsbygdens arbetande befolkning. Denna folkliga politiska kultur och massans politiska agerande i det tidiga 1900-talets Finland kan avläsas med hjälp av begreppet moralisk ekonomi.
Begreppets ursprungliga betydelse, såsom dess upphovsman den brittiska historikern Edward Thompson avsåg med det, användes för att beskriva de engelska landsbygdsarbetarnas politiska agerande i slutet av 1700-talet, i en tid då England övergick från agrarsamhälle till industriellt samhälle.
Thompson kritiserade tidigare studier av brödupplopp för att ensidigt beskriva upploppens orsaker som en följd av hunger och svält. Enligt honom hade man fäst allt för stor uppmärksamhet kring de objektiva orsakerna till folkligt politiskt agerande, än de subjektiva aspekterna som stod att finna i arbetarnas kultur, föreställningar och sedvänjor.
Gällande bröd- och livsmedelsupploppen i England på 1700-talet hävdade han att det fanns en folklig föreställning kring överhetens moraliska skyldighet att sälja livsmedel och bröd till rättvisa priser åt undersåtarna i samhället.
De fattiga gjorde inte uppror bara för att de var hungriga, utan de gjorde uppror mot en fattigdom utan trygghet och ett samhälle där överheten måste bli påmind om deras sociala ansvar för de svaga och utsatta.
Men begreppet moralekonomi ska inte förstås som en inbyggd mentalitet eller ideologi hos de lägre samhällsklasserna. Det är snarare en handlingsstrategi som de lägre samhällsklasserna använder i olika historiska sammanhang för att försvara sina påstådda rättigheter i ett samhälle satt i förändring.
Särskilt samhällsförändring som initierats uppifrån, från samhällets elit, kunde möta på motstånd därför att förändringen upplevdes hotfull hos dem som befann sig längst ned i samhällshierarkin.
Den socialhistoriskt inriktade forskningstradition som inleddes i slutet av 1960-talet ville rikta strålkastarljuset på upprorsmakarna och deras intentioner. E. P. Thompson var en av de inflytelserika forskarna som gjorde detta. Det teoretiska perspektiv som de initierade har enligt min mening en viktig betydelse idag för att förstå de sociokulturella orsakerna till folkligt politiskt agerande.
Jag har i den här avhandlingen undersökt Billnäs bruksarbetares politiska agerande och föreställningar inför de sociala, ekonomiska och politiska förändringar som ägde rum i början av 1900-talet utifrån ett moralekonomiskt perspektiv.
Jag har visat hur bruksarbetarna var kapabla till att hänvisa till redan existerande och påhittade traditioner för att försvara sina rättigheter i samhället, men också att agera rebelliskt och delta i samhällsförändringen på sina egna villkor.
Inför förändringarna som ägde rum i samhället, ställde sig inte bruksarbetarna vid sidan om som passiva åskådare. Just utifrån ett moralekonomiskt perspektiv, kan man säga att bruksarbetarna ställde krav genom att återgå till traditionerna och sedvänjorna som hörde till ett äldre mera auktoritärt samhälle.
För bruksarbetarna liksom för alla andra som tillhörde landsbygdens, brukens eller städernas arbetande fattiga, var politiken lokal och förankrad i vardagen. I vardagen utnyttjades olika slags handlingsstrategier för att kunna påverka den egna livssituationen. Vardagens handlingsstrategier syftar här på de omständigheter som bruksarbetarna inte själva hade valt, utan det som var omedelbart för handen givna och redan existerande.
En djupdykning i det lilla Billnäs bruk och politiken i brukssamhället i början av 1900-talet, är inte bara en spännande historia om en liten grupp bruksarbetares vardagliga motstånd och konflikter i det tidiga 1900-talets Finland. Just den mikrohistoriska ansatsen, som jag tillämpar i min avhandling, öppnar för en bredare förståelse för politiskt agerande och den politiska föreställningsvärlden hos de lägre samhällsklasserna i det tidiga 1900-talets Finland och Norden.
Ett av mina huvudsyften för denna avhandling är att genom den mikrohistoriska ingången gå i dialog med tidigare historieskrivning gällande politik och politiskt agerande och särskilt då hur man har i tidigare forskning sett på vanligt folk, det vill säga arbetare, bönder, hantverkare med flera, som politiska aktörer.
Den här syftesbeskrivningen är således inte en fråga som enbart är angelägen för fackhistoriker och för historieforskningen. Utan den är också relevant för hur vi ser på politik och politiskt agerande idag. Exempelvis när vi talar om vad som kan räknas som legitimt politiskt agerande och varför det förekommer exempelvis demonstrationer, upplopp, kravaller, vardagligt motstånd, strejker och varför populistiska partier får ett brett folkligt stöd i val.
Inte sällan har människors upproriskhet i det förflutna förklarats utifrån massans armod och fattigdom. Men det är snarare en förklaring än en förståelse kring hur socialt utsatta människor resonerade när de gjorde uppror. Vi kan också vända på frågan och undra varför människor inte gjorde uppror, trots uppenbart förtryck och materiell knapphet.
I Billnäs, liksom i det finländska samhället i stort, är det märkligt att människorna likt genom ett trollslag i början av 1900-talet, efter att ha i århundraden hållit sig lugna, blev öppet upproriska.
Överheten i samhället ville påstå att det var ondskefulla agitatorer, alltifrån socialister och kringstrykande ryssar, som lurade massorna att bli upproriska.
Det folkliga politiska agerandet, var en protest som i en större bemärkelse riktade sig mot en samhällsförändring som upplevdes som hotfull. Men de ingrepp som de socialt underordnade i det finländska samhället gjorde, skedde på lokal nivå och avsåg att ändra på de lokala maktförhållandena till de underordnades fördel.
Det här är en historia som hamnar ofta i skymundan när vi enbart fokuserar på de stora strukturella förändringarna – som visserligen påverkade vardagen men som inte utgår från individernas vardagsvillkor och livsmiljö.
Människor som inte agerat enligt de förväntningar som fanns hos eliten vid en viss tid, deras politiska agerande har antingen ringaktats eller förklarats utifrån deras utsatthet. På det sättet har man inte tagit människornas egna, subjektiva villkor för att agera politiskt i beaktande.
Historikerns förmåga att skapa förståelser av samhälleliga förändringsprocesser, är förhoppningsvis en värdefull kunskap som kan bidra till att skapa förståelser för vår egen tid.
Än idag kan vi se att de som gör motstånd till det rådande samhällssystemet blir ringaktade eller nedvärderade. De kan kallas huliganer och krångelmakare.
I vår samtid hittar vi gott om exempel där olika former av politiskt agerande ringaktas eller förminskas till att framstå som irrationellt och obetydligt. Bara för att nämna några: demonstrationen mot den nuvarande regeringens sparåtgärder mötte mycket nedlåtande kommentarer i media. Eller varför inte grekernas kamp mot den så kallade trojkans politiska krav i somras. Men också på det sätt som högerpopulistiska partiers väljarkår har porträtterats, visar på både ett förakt som kan skrivas i klasstermer och den slags nedlåtande inställning som finns från eliten om det ”dumma folket”.
Eller varför inte se på förortsupploppen som ägt rum i olika delar av världen under det senaste årtiondet, där har de makthavande lett allmänhetens uppmärksamhet till skadegörelsen, våldet och bråket, framom det budskap som upploppsmakarna uttryckte.
Framförallt har dessa aktioner och många fler motsvarande sådana, inte betraktats som politiska. Inte sällan hävdas det, särskilt i de nordiska länderna med en utpräglad kompromiss- och konsensusbetonad politisk kultur, att olika former av konfrontativa aktioner inte hör hemma i vårt samhälle.
Detta har blivit alltmera symptomatiskt i vår tid där det anses inte finnas politiska alternativ, där politiken – särskilt den traditionella partipolitiken – framstår som alltmera likriktad, konsensusbetonad och som en fråga om passivt administrerande.
Efter förortsupploppen i London 2011 skrev den slovenske filosofen Slavoj Zizek att varken vänsterns eller högerns försök att analysera dessa, lyckades sätta fingret på vad som försiggick på gatorna i Tottenham. Zizek pekade istället på det faktum att demonstranterna saknade en politisk agenda och att de inte var de direkt socialt utsatta, det vill säga de som lever på svältgränsen, som gjorde uppror, vilket vänstern och en del sociologer sedan hävdade – utan han pekade på ett större problem, nämligen det post-politiska tillståndet och det demokratiska underskott som finns i vårt samhälle.
Men Zizek hävdar också, och som kan läsas i moralekonomiska termer, att vi bör fokusera på de subjektiva uttalanden som framgår i upploppen och inte försöka enbart koncentrera oss på de objektiva orsakerna till dessa.
Sociologen Zygmunt Bauman hävdade att upploppen som ägt rum, bland annat i Paris, London och Stockholm, är en protest från defekta och diskvalificerade konsumenter. Med det avsåg Bauman att stölderna, plundringen och den hejdlösa förstörelsekarnevalen som ägde rum var en slags reaktion mot vår tids konsumtionssamhälle. Zizek å sin sida påpekar att utmärkande för de senaste årens förortsupplopp och kravaller i finanskrisens Europa är att de reagerar mot ett samhälle utan politiska alternativ och där individens värde bestäms utifrån hens förmåga till att agera som en god konsument.
Både Zizek och Bauman uttrycker en pessimism över nuläget i Europa och pekar på vad som följer när politikerna slutar utöva politik och låter den fria marknadskapitalismen bli ”the only game in town”.
Nedskärningar, massarbetslöshet och rädslan för dem som nu flyr undan nöd och svält har skapat en ny osäkerhet i hela Europa.
Det är just i tider av osäkerhet som folk tyr sig till en ”moralekonomi” istället för politiska ideologier, det vill säga att folk ger sig ut på gatorna, strejkar eller röstar på ett populistiskt parti, allt detta kan betraktas som en reaktion till det att människor anser att deras rättigheter eller att deras rätt att vara en del av det övriga samhället kringskärs. Samtidigt åberopar de elitens skyldighet till att ta ansvar.
Den europeiska elitens försök till att hävda att åtstramningspolitiken är det nya normala och att det inte finns några alternativ, det får människor att ifrågasätta denna rådande samhällsordning och att försvara sina påstådda hävdvunna rättigheter – så om det då gäller försvaret av offentlig service, motstånd till privatiseringar av allmänningar och framförallt möjligheterna till ett tryggt liv.
Det är kanske i det här som vi finner ett möte mellan historia och nutid?