Filosofian maisteri Victor Wilsonin yleisen historian väitöskirja ”Commerce in Disguise. War and Trade in the Caribbean Free Port of Gustavia, 1793—1815” tarkistettiin 16.1.2016 Åbo Akademissa. Virallisena vastaväittäjänä toimi Willem Klooster (Clark University, USA) ja kustoksena professori Holger Weiss. Väitöskirja on luettavissa osoitteessa http://urn.fi/URN:ISBN:978-951-765-807-2.
Den 4 juli 1797 rapporterade det svenska västindiska kompaniets agent till kompaniets direktörer i Stockholm att ett svenskflaggat skepp kallat Medborgaren nyligen hade ankrat i den svenska kolonin S:t Barthélemys frihamn Gustavia. Skeppet var intressant för agenten att anteckna eftersom det tillhörde en privat handelsman i Göteborg, en självständig aktör som eventuellt kunde konkurrera med det kungligt privilegierade kompaniet.
Den franskfödde ägaren till skeppet hade skickat ut det med en blandad last av viner och manufakturvaror, och skulle återvända till Bordeaux med en laddning av socker och kaffe, troligtvis härstammande från slavplantager på de närgränsande franska öarna. Namnet på skeppet ger möjligen också en ledtråd till ägarens politiska orientering.
Sålunda kan även historikern anteckna Medborgaren som ett intressant men ganska vanligt fall av transatlantisk handel. En aktör med operationell bas inom det svenska riket men vars handelsrörelse rörde sig i både svenska och utländska handelsnätverk.
Men fallet avslutas inte här. Medborgaren dyker upp i brittiska källor från Jamaica påföljande år. Medborgaren äntras i december 1798 av besättningen på ett brittiskt örlogsfartyg, eftersom det svenska skeppet seglat nära kusten av franska Saint-Domingue, eller dagens Haiti. På den här tiden kontrolleras handelssjöfarten till fiendens kolonier strängt av brittiska krigsfartyg och kapare. Man hittar inget socker eller kaffe ombord på Medborgaren, men däremot befinns uppemot 200 afrikanska slavar som lastats på i spanska Santo Domingo.
Efter sin avfärd från den lilla svenska kolonin hade Medborgaren och dess besättning varit med om mycket. De hade påbörjat en resa till Nordamerika för att ta turen till Bordeaux med västliga vindar. På vägen hade hon däremot träffat på ett franskt kaparfartyg som tvingat henne in till Santo Domingo där skeppet dömdes till kvarstad i en spansk domstol på väldigt vaga grunder. Skeppet hade trots allt en last från de franska kolonierna.
Skeppets superkargör kunde däremot lösa ut skeppet med tillgängliga finanser bara för att se skeppet tvångsvärvas kort därefter av de spanska myndigheterna för en resa till staden Jacmel i franska Saint-Domingue. Det är för denna resa som slavarna lastas ombord på skeppet.
Efter att ha blivit beslagtaget av britterna fördes skeppet in till Jamaica för en annan domstolsbehandling. Skeppet frias denna gång men slavarna ombord konfiskeras eftersom de är fiendens egendom. Medborgaren tillåts en fri utresa men skeppets olyckor slutar inte heller här. Ett annat brittiskt krigsskepp beslagtar henne kort efter avseglingen och skeppets dokument synas ytterligare än gång av den brittiska amiralitetsdomstolen på Jamaica.
Denna gång upptäcker man däremot oegentligheter i skeppets ägarskap. Trots vad den svenske agenten noterat om skeppets koppling till en franskfödd handelsman i Göteborg stod skeppet antecknat som tillhörande en lokal svensk handelsman i Gustavia, som dessutom i ett senare tillfälle sålt det vidare till en handelsman i den närliggande danska kolonin St. Thomas. De uppenbara bedrägerierna i dokumentationen väckte tillräckligt mycket misstankar för att de brittiska domarna ska döma skeppet i sin helhet som fiendeegendom. Skeppets resa under svensk flagg slutar i Jamaica sent i juni 1799.
Det är uppenbart att det är väldigt svårt att dra några säkra slutsatser utgående från detta mycket besynnerliga och komplicerade fall. Samtidigt är det ett perfekt talande exempel för de kaotiska omständigheter som rådde i Karibiens koloniala värld under de franska revolutions- och Napoleonkrigen. Krigen blottade mycket av de motsägelsefulla relationerna mellan de europeiska imperierna och de mindre kolonierna som tillhörde de perifera nordeuropeiska staterna.
Samtidigt som kolonierna var grundade på en exklusivitetsprincip där handeln var menad att gå i strikt nationella kanaler var detta ofta ouppnåeligt och praktiskt omöjligt. Kolonierna producerade konsumtionsvaror som socker och kaffe för en europeisk marknad men saknade oftast alla förutsättningar för att förse sina egna, till största delen förslavade befolkningar, med livsmedel och de flesta andra vardagliga nödvändigheter. För att de koloniala samhällena i Karibien överhuvudtaget kunde fungera utan att kollapsa, var det nödvändigt att gränserna var flytande. Handel och regelrätt smuggling över koloniala gränser hade sedan århundraden varit en livsförutsättning, en säkerhetsventil.
Jag har i den här avhandlingen undersökt den svenska frihamnen Gustavias roll i den inomkaribiska handeln under krigen 1793—1815. Inrättandet av staden Gustavia på den svenska kolonin kom sig av ett nödtvång då svenska kronan införskaffade den lilla och relativt betydelselösa ön från Frankrike år 1784. Ön visade sig inte kunna inhysa de för regionen typiska storplantagerna som byggde på slavarbetskraft, och man kunde sålunda inte slå sig in i på den lukrativa produktionen av tropiska stapelvaror.
Idén att inrätta en frihamn där skepp av alla nationer kunde inlöpa och utbyta varor låg dock nära till hands. Samma slags inrättning hade prövats på svenska västkusten under det amerikanska frihetskriget några år tidigare i hamnstaden Marstrand, med god framgång. Dessutom fanns det i regionen förelöpare i form av den danska ön St. Thomas och den nederländska ön St. Eustatius. Dessa, även relativt små kolonier, hade i århundraden kunnat blomstra ekonomiskt på grund av sina fria spelregler för handel.
En frihamn i den karibiska övärlden kunde vara en institution där handeln gavs fria tyglar, där marknader som annars inte var i kontakt kunde knytas samman. Frihamnen var även en mötesplats för olika folk och kulturer där handeln gavs en ny rörlighet. Nya bosättare gavs möjligheten att bli en naturaliserad borgare under en ny överhöghet.
I den svenska frihamnen Gustavia medförde detta en speciell konsekvens. Sverige var under största delen av de europeiska storkonflikterna runt 1800-talets inträde en neutral makt. Formellt kunde neutrala skepp segla på världshaven som fria fartyg med fri last. För många av de mer driftiga handelsmännen i de krigförande länderna var det här en attraktiv lösning.
Naturalisationer i den svenska frihamnen blev sålunda i de flesta fall ingenting annat än neutralitet som köptes och såldes. Eller, som en av de svenska domare som verkade på ön under krigets höjdpunkt, Olof Erik Bergius, observerade enligt följande citat:
Värdet af Öarne St. Eustache eller St. Barthélemy består ej i deras nakna klippor och brända backar, men i deras handelsfrihet och neutralité, liksom värdet af en tullqvarn eller ett jernbruk, ej består i vattenfallet eller i byggnaderna, utan i privilegierna. En frihamn är blott en marknadsplats, som uthyres åt främmande handlande, och ingenting mer.
Frihamnskolonin S:t Barthélemy har däremot setts som och tolkats övergripande från ett ganska renodlat svenskt perspektiv. Förhållandet mellan huvudstaden Stockholm och den oansenliga ön har fått stå i blickfånget. Svenskarna på ön och deras verksamhet har varit kärnan i historieskrivningen om S:t Barthélemy.
Mitt bidrag är ett försök att inkludera öns lokala och regionala kopplingar till denna historieskrivning. Jag hävdar att jämförelser med liknande koloniala makter i Karibien, såsom Nederländerna och Danmark, är på ett flertal sätt mera fruktbart än att studera ön som enbart ett svenskt projekt, sett utgående från ett perspektiv som växlar mellan koloni och metropol, mellan periferi och centrum.
Om man bara ser på S:t Barthélemy som ett svenskt projekt ser man tydligt att kolonin snabbt blev en börda för kronan och för de närmast sörjande inom det svenska västindiska kompaniet. Kompaniet hade ursprungligen grundats för att bygga upp en svensk närvaro på ön och för att skapa en marknadsplats för svenska och västindiska varor. I utbyte mot detta ansvar fick kompaniet betydande ekonomiska såväl som politiska privilegier.
För kompaniets del kostade det däremot mer än det smakade. Efter två årtionden av dyrbara misslyckanden avsade sig dess direktörer alla ambitioner på att fortsätta handeln. Det svenska västindiska kompaniet upplöstes 1805, och S:t Barthélemy blev kronans privata egendom år 1812.
Om man däremot ser S:t Barthélemy som en knutpunkt i den större helheten som var den intrakaribiska handeln så kan man bredda perspektivet betydligt. Anstormningen av nya bosättare från angränsande kolonier, Förenta Staterna, och ett antal europeiska länder gjorde att den lilla frihamnen växte till oförutsedda proportioner. Staden blev en av de större inom det svenska riket, och en ansenlig handelsplats inom närregionen i de Mindre Antillerna.
Det var kriget som var motorn i denna utveckling. Tusentals bosättare i närgränsande kolonier blev deporterade, utvisade, eller berövade sina hem och näringsmöjligheter. Även om frihamnen på så sätt blev en fristad från krigets våld och kaos, hade kriget paradoxalt nästan en magnetisk attraktionskraft för lokala handelsmän som kom till ön frivilligt.
Det var nämligen så att förutom risker, såsom besättningen på Medborgaren tydligt fick erfara, kunde kriget också innebära stora ekonomiska möjligheter. Priserna skjöt i höjden då efterfrågan och nöden blev stor i utsatta och isolerade kolonier.
Lokala makthavare såg sig tvingade att säkra en stabil samhällsordning genom att öppna sina gränser. På många sätt är smuggling en fel benämning på den sorts handel som kriget öppnade, eftersom den ofta bedrevs i fullt dagsljus med de styrandes tysta välsignelse.
Samtidigt var det karibiska innanhavet naturligtvis oroligare och farligare för handelsskepp än vid fredstid. Neutral handel var så gott som enbart ett begrepp med verklig innebörd för de neutrala. I de krigförandes ögon var alla som handlade med fienden lovligt byte.
S:t Barthélemy kom även på detta sätt i blickfånget för krigets största kontrahenter. Kolonin blev snabbt efter krigets utbrott en slags bas för franska revolutionärer och deras kaparverksamhet. Under det sena 1790-talet fördes brittiska och amerikanska prisfartyg regelbundet in i hamnen för att auktioneras och försäljas till högstbjudande.
Detta var en lukrativ verksamhet men ledde också till farliga diplomatiska förvecklingar i relationerna till de brittiska kolonierna i regionen. Den svenska neutraliteten miste mycket av sin trovärdighet i britternas ögon. Till slut ledde detta till att ön ockuperades av en brittisk styrka under en kort tid vid början av 1800-talet.
Det är dock anmärkningsvärt att kolonin återlämnades och lämnades fri att fortsätta sina tidigare funktioner. Kolonin hade blivit ett oundgängligt undantag i den rådande ordningen, trots att den tid efter annan uppfattades som en nål i ögat. Öns förelöpare och konkurrenter, St. Eustatius och St. Thomas, miste under kriget sin tidigare betydelse.
För St. Eustatius del inträffade detta 1795 då Nederländerna hamnade in i kretsloppet av det revolutionära Frankrikes framfart, och för St. Thomas del 1807, då britterna besatte ön efter att Danmark vägrat ingå i handelsblockaden mot Frankrike.
Fältet lämnas sålunda fritt för att den lilla svenska ön ska kunna inta en helt annan roll i regionen. Från att ha haft en ganska oansenlig handelsrörelse i början av kriget blir ön den främsta förmedlande länken mellan kringskurna marknader. Ön blir framförallt en inkörsport för de amerikanska laster av mjöl, spannmål och timmer som slussas vidare till franska och brittiska kolonier.
Även 1812, när Förenta Staterna och Storbritannien kommer på kollisionskurs för första gången sedan amerikanska självständighetskriget, innebär det stora förändringar i S:t Barthélemys ekonomiska möjligheter. Under 1812 års krig mellan länderna fick ön ett tillskott av hundratals nya borgare.
Dessa var till största delen amerikaner som använde den svenska flaggan som en täckmantel för att kunna fortsätta sin handelsverksamhet till brittiska kolonier. Även brittiska guvernörer i de närmast belägna kolonierna medger i sina rapporter till London att utan den svenska kolonins existens hade det varit hart nära omöjligt att försörja befolkningarna som de styrde över.
Om kriget var denna utvecklingens motor så var den slutgiltiga freden det som satte punkt på de goda tiderna för S:t Barthélemy och dess opportunistiska handelsmän. Redan några år efter frederna i Ghent och Wien framstår kolonin som ett samhälle i en begynnande kris.
En tillfällig lindring bestod en kort tid i de nya stridigheter som uppstod i och med den sydamerikanska kontinentens självständighetssträvanden. Man slängde sig snabbt över de nya marknader som uppstod och mottog frikostigt de sydamerikanska rebellernas kapare och priser på samma sätt som man hade gjort med franska revolutionärer tiotals år tidigare.
Krigens och revolutionernas flodvågor ebbade dock snart ut och med det försvann även frihamnarnas existensberättigande. Avfolkning och ekonomisk stagnation i den svenska kolonin var under 1820- och 1830-talen ett påtagligt faktum. Den tidigare självförsörjande kolonin som lämnat betydliga tillskott till den svenska kronan blev snart en börda för svenska kronans kassa. Årtionden av försök att sälja kolonin till olika länder följer, innan den slutligen återlämnas till Frankrike år 1878.
Användandet av komparativa och transnationella perspektiv, även på ett så litet geografiskt territorium såsom S:t Barthélemy, har varit utmanande. Redan för att återskapa ett händelseförlopp så komplicerat som exemplet Medborgaren, har det varit nödvändigt att komma över källor som är utspridda på arkiv i ett flertal länder.
I många fall har informationsteknologi och dagens tilltagande digitalisering av arkivmaterial varit till stor hjälp, om inte oundgänglig. Genom skapandet av databaser har tusentals små bitar av fragmenterad och bristfällig information kunnat sammanföras för att avslöja viktiga och intressanta mönster, och kan sålunda belysa kolonins mångfaldiga förgreningar i tid och rum. Det har med andra ord möjliggjort att återfinna och placera kolonin S:t Barthélemy i dess riktiga historiska och geografiska sammanhang.
Resultaten som denna avhandling kan påvisa är att den svenska kolonins roll i den inomkaribiska handeln var större än man tidigare kunnat bevisa. Kolonin med dess frihamn utgjorde under en kort men intensiv period ett exceptionellt undantag. Ett undantag i den meningen att det var det enda territorium i regionen där handeln formellt gavs fria tyglar. Det framstår i all sin tydlighet trots att det på grund av handelsformernas natur är ytterst svårt att komma fram till precisa siffror om handelns omfång.
Historiskt sett var frihamnen och dess verksamhet däremot inget undantag. S:t Barthélemys historia ger ännu en bekräftelse på att det man kan kalla smuggling eller gränsöverskridande handel var av grundläggande betydelse för den koloniala världen i Karibien och de amerikanska kontinenterna. Efter de tidigare frihamnarnas tillfälliga nedgång säkrade S:t Barthélemy endast för en kort tid en kontinuitet av de regionala förhållanden som rått i århundraden.
Eftersom jag hävdar att en liten bit historia har återfunnits i denna avhandling, är det befogat att fråga sig varför denna minneslucka tidigare existerat? Denna fråga har en viss resonans med den debatt om historielöshet som nu pågår på båda sidorna av Östersjön av ett flertal olika orsaker.
Historiker väljer själva vilka frågor som är intressanta och vilka delar av historien som är värda att undersöka. En liten marginell koloni som S:t Barthélemy har tidigare inte funnit någon större plats att inta i de större berättelserna om de europeiska imperierna i Amerika, samtidigt som den inte heller funnit en klar plats inom den svenska historieskrivningen.
Det förhåller sig möjligtvis på det sättet att ett kolonialt förflutet inte har passat så bra in i det svenska samhällets självbild, än mindre i ett mera omfattande, nordiskt perspektiv. I och med övertagandet av kolonin i slutet av 1700-talet blev Sverige en slavnation och slog sig åter in med ambitioner på transatlantisk slavhandel.
Avhandlingen påvisar ett första systematiskt försök att kartlägga den slavhandel som gick igenom den svenska ön, och finner att emedan Sverige inte på något sätt tillhörde de största slavhandlarnationerna, så var det svenska handelsmän som var de aktivaste och mest ambitiösa slavhandlarna bland öns befolkning. Det finns även klara indicier på att frihamnen som institution tillät former av slavhandel att fortleva långt efter att den börjat förbjudas i olika europeiska länder.
En av dessa svenskar var Adolf Fredrik Hansen, infödd i en bagarsläkt i Stockholm och en av det svenska västindiska kompaniets första agenter på ön. Han gick tidigt in för en privat handelsrörelse och gifte sig in i en förmögen släkt från nederländska St. Eustatius. Han ärvde stora plantager på denna ö och gjorde sig en förmögenhet på att importera slavar från Afrika till S:t Barthélemy, som sedan skeppades vidare till spanska och brittiska kolonier.
Ett talande citat över Hansens liv och den koloniala verkligheten kommer från en annan svensk, Axel Theodor Göes, som reste igenom de karibiska öarna i början av 1880-talet, långt efter S:t Barthélemys nedgång. Han skrev under detta tillfälle så här om slavhandlaren Hansen:
såväl hustruns som [Hansens] egna rikedomar, utpressade ur den svarte afrikanens svett och lidanden, hafva längesedan smält bort, att ej en cent deraf finnes qvar för deras lagliga arfvingar. Och fälten på St. Eustatius ligga öde att vittna om européns dårskap och flyktigheten af hans guldlycka inom tropikerna.
Om vi ska fortsätta att hitta nya sidor av historien och få nya historiska insikter måste vi även kunna ta fasta på dessa delar av vårt förflutna som hör till de allra svåraste och mest komplicerade. Och vi måste kunna försöka göra det under en öppen diskussion utan fördomar. Det är åtminstone ett sätt att komma ifrån den närsynta argumenteringen som man allt för ofta börjat se prov på i dagens samhällsdebatt, med allt vad det innebär av historiska halvsanningar och vinklade tolkningar.