Politices magister Richard Branders avhandling i politisk historia ”Finland och den tidiga västintegrationen. Hjalmar J. Procopé och Europarörelsen 1948–1954” framlades för offentlig granskning vid Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet 12 april 2019. Opponent var universitetslektor, docent Johanna Rainio-Niemi (Åbo universitet) och kustos var professor Pauli Kettunen (Helsingfors universitet). Doktorsavhandlingen är tillgänglig på adressen https://helda.helsinki.fi/handle/10138/300154 och den kan beställas i tryckt form på Unigrafia https://shop.unigrafia.fi/tuote/finland-och-den-tidiga-vastintegrationen/.
Med termen ”västintegration” syftar man vanligen på den process som via Kol- och stålgemenskapen 1951 och Romfördraget 1957 har lett fram till dagens Europeiska union, EU, med dess 28 medlemsländer.
Nu står vi inför en unik situation där ett av EU:s stora medlemsländer, Storbritannien, verkar hålla på att lämna unionen. Medlemsantalet skulle sålunda sjunka från 28 till 27. Vad beror det på att britterna i alla tider har haft ett så komplext förhållande till Europa? Vid en första anblick har mitt forskningsprojekt inte så mycket med den saken att göra, men det finns ändå skäl att i ljuset av avhandlingen bättre försöka förstå också den brittiska situationen.
Syftet med avhandlingen är att utgående från en enskild aktör, den tidigare utrikesministern Hjalmar J. Procopé, klarlägga och förstå gränserna för den finska västpolitiken med avseende på den europeiska integrationen under årtiondet efter andra världskriget.
Vem var denne Procopé, vad var Europarörelsen, varför ligger fokus på åren 1948–1954? Och framför allt: varför har Procopé relevans för vår syn på Finland och den tidiga västintegrationen?
Hjalmar J. Procopé föddes i Helsingfors 1889 och han dog här i samma stad år 1954, i en ålder av 64 år. Procopé, som hade utbildat sig till jurist, var till en början riksdagman för svenska folkpartiet men senare obunden. Han kom tidigt med i det självständiga Finlands regering som handels- och industriminister, och därefter var han utrikesminister 1924–25 och på nytt 1927–31. Under 1930-talet var han verkställande direktör för Finska pappersbruksföreningen och under hela kriget verkade han som Finlands ambassadör eller sändebud som det hette på den tiden, i Förenta staterna. I krigets slutskede bröt USA de diplomatiska relationerna med Finland. Procopé och hans personal blev utvisade.
Procopés sista stora uppdrag i hemlandet var att agera försvarsadvokat till president Risto Ryti i krigsansvarighetsprocessen kring årsskiftet 1945–46. Därefter bodde Procopé i huvudsak i Stockholm där han blev ett slags inofficiell kontaktlänk mellan Finland och Europarörelsen. Det är denna tidsperiod, efter krigsansvarighetsprocessen, som ligger i fokus för avhandlingen.
Forskningsarbetet har underlättats av att min avhandling ingalunda är den första som har skrivits om Hjalmar J. Procopé. År 1985 disputerade Magnus Lemberg i politisk historia på en avhandling som handlade om Procopés politiska verksamet fram till år 1926. Lemberg kompletterade några år senare sin avhandling med en biografi över hela Procopés liv, men i den biografin förekommer väldigt lite information om Procopes samröre med Europarörelsen efter kriget.
Väitöskirjani rakentuu aikaisempaan tutkimukseen. Magnus Lemberg on kirjoittanyt Procopésta biografian, joka on ilmestynyt myös suomeksi. Yleisemmin aikaisempi tutkimus voidaan jakaa kolmeen osaan: henkilöhistorialliseen tutkimukseen Procopésta, tutkimuksiin varhaisesta integraatiokehityksestä laajemmin sekä sellaiseen empiiriseen tutkimukseen, jolla Suomen näkökulmasta on relevanssia Procopén sodanjälkeisen toiminnan kontekstualisoimiseen. Viime mainituista voisin erityisesti mainita Tuomo Polvisen Suomi kansainvälisessä politiikassa sekä Polvisen Paasikivi-biografiat ja muun muassa Mikko Majanderin ja Jarkko Vesikansan vuonna 2004 ilmestyneet väitöskirjat. Haluan myös nostaa esille Pauli Heikkilän laajaa ja monipuolista tutkimustyötä, joka teemoiltaan on aika lähellä – tai jopa erittäin lähellä – omaa tutkimustani. Olemme molemmat, yhdessä ja erikseen – siis Heikkilä ja minä – hyödyntäneet Procopén laajaa arkistoa Kansallisarkistossa sekä Euroopan unionin arkistoa Firenzessä.
I avhandlingen utgår jag från ett modernt integrationshistoriskt perspektiv, som bland annat företräds av en forskare vid namn Wolfram Kaiser och hans kolleger. De moderna EU-historikerna tror inte på att det skulle finnas en enskild stor teori som kan förklara integrationens innersta väsen. Ur mitt perspektiv är Kaisers linjedragningar speciellt intressanta, eftersom han betonar vikten av att analysera enskilda individer och idéer, och olika internationella nätverk som en central dimension i det europeiska integrationsbygget.
Vad var då Europarörelsen? Efter andra världskrigets slut grundades en rad olika medborganisationer med det gemensamma målet att arbeta för Europas enande och för fred. Den krigstida brittiske premiärministern Winston Churchill var på många sätt den viktigaste initiativtagaren bakom Europarörelsen. I ett tal i Zurich 1946 uttalade han de klassiska orden: ”We must build a kind of United States of Europe”. Trots att Churchill inte satt i regeringsställning 1945–51 så spelade han en viktig roll för Europabygget.
Så småningom fördjupade de olika organisationerna sitt samarbete inom Europarörelsen och ordnade tillsammans en stor Europakongress i Haag i Nederländerna den 7–10 maj 1948. Procopé var som enda finländare inbjuden till Haag, och han finns i deltagarförteckningen upptagen som observatör. En enda finländare bland sammanlagt ungefär 800 deltagare, alltså. Till slut gick det ändå så, att inte ens Procopé var på plats eftersom han hade insjuknat i lunginflammation.
I avhandlingen belyser jag Procopés aktiviteter i Europarörelsen och hans strävanden efter att i Finland grunda ett nationellt råd (ett slags lokalorganisation) inom ramen för Europarörelsen – strävanden som på grund av hänsyn till Sovjetunionen inte ledde till resultat. Procopé fortsatte ändå sitt arbete för att Finland inte skulle glömmas bort i gråzonen mellan väst och öst.
Det viktigaste som Europarörelsen och kongressen i Haag fick till stånd var att Europarådet grundades följande år, det vill säga 1949.
Den här avhandling har både en kronologisk och en tematisk struktur. Kapitlen om Europarörelsen och Europarådet åtföljs av ett kapital om Procopés aktiviter på amerikansk mark, alltså i USA, där han arbetade för att befrämja europeiskt samarbete. Den enda konkreta utrycksform som Europarörelsen tog sig i Finland var den så kallade Europeiska ungdomskampanjen, som jag behandlar i ganska stor detalj.
Forskningsprojektets empiriska fokus ligger såsom framgår av underrubriken på åren 1948–1954, från Europakongressen i Haag fram till Procopés död. Samtidigt säger avhandlingen en hel del om Finlands generella politiska historia från vapenstillståndet 1944 fram till – låt oss säga – valet av Kekkonen till president våren 1956. Då vi granskar denna tidsperiod ur Procopés perspektiv vill jag påstå att det framträder en annan bild än den som vi kan läsa i traditionella översiktsverk över Finlands historia. Den dominerande berättelsen i dessa är att Paasikivi med fast hand navigerade Finland genom farans år, och att Kekkonen visserligen spelade under mattan med makthavarna i Moskva men att det okonventionella och tvetydiga spelet i kulisserna förde med sig mycket gott för landets ekonomi och för befolkningen.
Det är inte min avsikt att här försöka diskreditera eller ifrågasätta den rådande bilden av Finland som ett land som under ledning av sina kloka presidenter Paasikivi, Kekkonen och kanske också Koivisto klarade sig inte bara helskinnat genom det klara kriget, utan som också lyckades bygga upp ett betydande välstånd för sina medborgare.
Men det som jag ändå hoppas på är att min avhandling ska fördjupa vår förståelse av decenniet efter kriget, genom att erbjuda ett annat, alternativt perspektiv. Trots att Procopé efter krigsansvarighetsprocessen levde i ett slags frivillig landsflykt i Stockholm utan att besöka Finland en enda gång på tre år, så var han inte marginaliserad. Han ansåg själv att han stod i ”lojal opposition” till den nya vänskapspolitiken med Sovjetunionen. Hans kontakter med Europarörelsen var inofficiella, men som jag påvisar i avhandlingen, försökte han hela tiden ligga så nära det officiella Finland som möjligt. Där som Procope rörde sig, där gick ofta gränsen för det finska rörelseutrymmet i förhållande till den tidiga västintegrationen.
En berättigad fråga är huruvida jag i mitt forskningsprojekt har hållit tillräckligt kritisk distans till Hjalmar J. Procopé. Jag medger att jag från första början har varit fascinerad av Procopé, och jag har själv upprepade gånger frågat mig varför. En förklaring kan vara att jag kände sympati för en man som vågade ifrågasätta den så kallade vänskapspolitiken med Sovjetunionen. Procopé var uppenbarligen en man som tidvis själv i frågasatte nyttan med sitt engagemang för Europa. Många samtida ansåg att han var onödigt kompromisslös i sin antikommunism, och till och med hans sympatiskt inställda levnadstecknare Magnus Lemberg ansåg att Procopé inte riktigt lyckades anpassa sig till de efterkrigstida realiteterna. Min reaktion var den motsatta: hade inte Procopé helt enkelt varit före sin tid, hade inte historien gett honom rätt? Han var antisovjetisk och pro-Europa redan i slutet på 1940-talet, drygt fyra årtionden innan det kom på modet.
I vilket fall som helst har jag har velat belysa ett skede i Finlands historia ur Hjalmar J. Procopés perspektiv, jag har försökt göra det så vederhäftigt som möjligt, och jag överlämnar nu till opponenten och övriga läsare att avgöra hur väl jag har lyckats med detta.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här avhandlingen kompletterar tidigare biografisk forskning gällande Hjalmar J. Procopé, bilden blir med andra ord mångsidigare. Den visar att det under decenniet efter kriget fanns både en möjlighet för och ett behov av en privatperson att inofficiellt upprätthålla kontakter mellan Finland och Europarörelsen, och därmed med de krafter som verkade för västeuropeisk enighet. Avhandlingen lyfter fram betydelsen av att västeuropeisk integration och antikommunism var två sidor av samma mynt, och kompletterar därmed bland annat Jarkko Vesikansas forskning. Genom att empiriskt belägga Procopés verksamhet 1948–1954 tecknas samtidigt gränserna för Finlands rörelseutrymme i förhållande till västintegrationen.
Tutkimustulosten mukaan Suomen liikkumatilan rajat poliittisen länsi-integraation alkuaikoina hahmottuvat tarkasteltaessa Procopén toimintakenttää. Hän keskittyi tietoisesti asioihin, joissa katsoi voivansa toimia Suomen hyväksi. Siellä missä Procopé kulki, siellä kulki usein myös liikkumatilan raja. Siten tämä tutkielma liittyy Euroopan integraatiohistorian tutkimuksen suuntaukseen, jossa korostetaan yksittäisten toimijoiden ja aatteiden merkitystä Euroopan rakentamisessa.
Låt mig avslutningsvis återknyta till brexit-problematiken, som jag berörde i början.
Storbritannien, olika brittiska aktörer och speciellt Winston Churchill spelade centrala roller då det europeiska integrationsprojektet sköt fart efter kriget, det visar också den här avhandlingen. Många lät sig insprieras av Churchill, och till dem hörde även Procopé.
Genom att studera integrationshistorien – och den här avhandlingen – får man en bild av Storbritanniens komplexa relation till med Europa som fortfarande har relevans i dag.
Britterna har alltid balanserat mellan sina intressen i Europa, i det Brittiska samväldet, och därtill har man den så kallade speciella relationen med Förenta staterna.
Churchill uppmuntrade på sin tid Frankrike och Tyskland att förena sina krafter i Europabygget. Storbritannien ville redan då vara med på ett hörn, men ändå stå utanför.
Nu är Storbritannien på väg ut ur den europeiska gemenskapen, men det verkar bli en lika utdragen process som förhandlingarna om inträdet på 1960- och 70-talen.
Hur det till slut kommer att gå får framtiden utvisa. Det är en fråga för framtidens historiker.
Men dessa avslutande reflektioner ber jag er, ärade opponent, universitetslektor Johanna Rainio-Niemi att såsom av fakulteten utsedd opponent framställa de observationer, som Ni finner att min doktorsavhandling ger anledning till.
Pyydän Teitä, Arvoisa Opponentti yliopistonlehtori Johanna Rainio-Niemi tiedekunnan määräämänä vastaväittäjänä esittämään ne huomiot, joihin katsotte väitöskirjani antavan aihetta.