Miljoner sätt att känna, som inte kan förklaras, med alla dessa Ord.

Kirjoittajat

• Anna Nygren doktorand, Åbo Akademi

DOI:

https://doi.org/10.33346/joutsen-svanen.164190

Avainsanat:

Monica Fagerholm

Abstrakti

Denna essä är en förlängning av, eller en reflektion bredvid, mitt avhandlingsprojekt i
litteraturvetenskap, som handlar om att läsa skildringen av våldtäkt i Monika Fagerholms
roman Vem dödade bambi? (2019) genom ett queerteoretiskt filter. I essän utvidgar jag ett
spår som i avhandlingen inte riktigt får plats, men som upptagit mer och mer av mitt arbete.
Det känslomässiga arbetet, och den känslofyllda läsningen. Jag syftar då dels på känslan av att
läsa om våldtäkt – som Rhiannon Graybill (2021) beskriver som, tung, deprimerande och
ibland närmast omöjlig – hur ska man orka fortsätta läsa om våldtäkt, och analysera vad man
läst? Dels syftar jag på läsningen av Fagerholms texter, inte bara Vem dödade bambi? som en
starkt känslopräglad läsning – och då menar jag inte främst min egen läsning, utan vad jag
finner i texter om Fagerholm. Åsa Stenwall (2001) beskriver hur hon vid ett samtal om
Fagerholms Diva (1995) märker hur ingen i publiken orkat ta sig igen hela boken – ändå är
alla djupt engagerade i denna roman, som helt löser upp romanens ramar, som kräver en helt
ny läsart – och Stenwall läser Diva genom Janice Radways och Lisbeth Larssons teorier kring
kvinnors emotionella och identifikatoriska läsning. Stenwall uppmärksammar, liksom många
andra Fagerholmsforskare, hur Fagerholms texter präglas av en blandning av språkdiskurser,
och hur ett slags distansering är inbyggd i själva berättargreppet – och ändå kommer läsaren
så nära, så alldeles för nära, något, som kanske är texten, kanske något annat. Inom
forskningen om Fagerholm tycks den känslomässiga aspekten påträngande – hennes texter har
lästs som filosofi och teori som ett slags tänkande genom skrivande, språk, fiktion
(Lahdenperä, 2021), och hennes stil och berättelser gör det omöjligt att hålla distansen, det
smittar av sig (Österholm, 2012, 2016).
Fagerholm har också skrivit om egna känslor av läsande. I essän ”Bördan av att vara jag” om
Mirjam Tuominen (2013) beskriver Fagerholm en uppslukande läsning, där gränsen mellan
läsaren och texten, mellan Monika och Mirjam, suddades ut. Fagerholms upplevelse tycks
glida in i Tuominens om en uppluckrad berättelse, på gränsen till ordlöshet, hon skriver om en
utopisk text, en sällsam kraft, en brinnande känsla för etik, en vrede känns som om den
framstår som patologisk. Jag försöker beskriva min läsning av Fagerholms läsning och det
grumlas av känsla. De många lagren av text, som kanske borde haft en distanserande effekt,
blir snarare en vidöppen dörr in i ett känsloflöde, som ett arvegods av känslor, som om
känslan koncentreras och utvidgas, ackumuleras och det blir så starkt att det inte går att
förklara. Det liknar också de fiktiva läsarna i Fagerholms romaner – i Vem dödade bambi?
läser alla romanpersonerna, som ett sätt, tror jag, att försöka överleva, och Diva läser, på sätt
som förändrar både läsningens och världens premisser.
I denna essä utvecklar jag hur läsningen av Fagerholms texter fungerar som nästan en form av
känslokultur, en helt egen känsla uppstår, som trots alla fantastiska ord och alla innovativa
intrikata berättelser, inte låter sig beskrivas.