Tegelbyggnader, skorstenar och glasfönster
En serie förändringar i medeltida bostäder i Åbo
Abstract
De arkeologiska urgrävningar som utförts under de senaste årtiondena har gett forskningen mängder av ny information kring medeltida och tidigmodern materiell kultur, byggande och levnadsförhållanden. Särskilt gäller detta för Åbo, som var Finlands viktigaste och största stad och ett viktigt centrum för innovationsspridning till övriga delar av landet.
En alltmer ökad användning av sten och tegel ledde till förändringar i gatubilden och byggnadsskicket. Murningstekniken spred sig till Finland från Sverige vid 1200-talets slut, och i Åbo har man hittat bevis på tegelframställning från och med 1300-talets början. Inledningsvis användes den nya tekniken i domkyrkan och rådhuset, men redan vid 1300-talets slut förekom sten och tegel i privata byggnader.
Det förefaller som om användandet av sten och tegel aktiverade till innovationer och nya byggnadstyper även inom träbyggandet. De första parstugorna byggdes i Åbo på 1430-1440-talet, då flera murade byggnader redan uppförts i staden. De tidigaste bevisen på träbyggnader med två våningar är från 1400-talets början eller tidigare, vilket väl motsvarar tidpunkten för ett alltmer ökat byggande i tegel och sten.
Fönsterglas var en importvara på medeltiden, som har ansetts ha förekommit främst i religiösa och officiella byggnader samt i välbärgade borgarhem, byggda av sten eller tegel. Vid mitten av 1400-talet ökar mängden fönsterglas markant i fyndmaterialet, vilken kunde betyda att fönsterglas även användes i träbyggnader, eventuellt i de nya parstugorna.
Fönsterglaset har ansetts ersätta fönsterluckor och takluckor av trä i det skede då byggnaden var försedd med en skorsten och en eldstad vars rök leddes ut ur byggnaden. I regel har man tänkt sig att kakelugnarna erbjöd en rökfri uppvärmningsmetod, men de första kakelugnarna var inte nödvändigtvis försedda med skorstenar, utan värmdes upp från ett annat rum, och rökte in i det rum som de värmdes ifrån. De tidigaste kakelugnarna i Åbo har hittats i 1400-talskontexter, men de kan ha blivit uppmurade flera decennier tidigare.
Nya intryck nådde Åbo söder- och västerifrån, genom invandring och kulturella och kommersiella kontakter. Genom arkeologiska undersökningar har man kunnat konstatera att Åbo växte märkbart under 1360-talet. Utvidgningen av stadsbebyggelsen berodde på befolkningen ökade och blev allt mer förmögen, samt på att den professionella och hantverksmässiga specialiseringen successivt ökade vid ingången av 1400-talet. Att nya byggnadsmaterial, tekniker och hustyper togs i bruk, hänger också ihop med de stadsbränder som drabbade Åbo under medeltiden. I Åbo kan tegelbyggnadernas popularitet dessutom bero på att det ständiga byggandet medförde en virkesbrist under 1400-talet. Lagrande eldstäder, mellantak, stenfötter och trossbotten bidrog alla till förbättrad värmehushållning och därmed ett minskat behov av brännved. Då uppvärmningen blev mer arbetsekonomisk bidrog det i sin tur till att rummen blev fler i byggnaderna och att inomhusmiljön förbättrades.
Enligt arkeologiska bevis har många innovationer tagits i bruk i Åbo på 1300–1400-talet, vilket är betydligt tidigare än man kunnat anta utgående från skriftliga källor. Många nya fenomen hänger ihop, men det går inte att avgöra i vilken inbördes ordning de har anlänt utgående från det material vi har till vårt förfogande. Men många av de byggnadstraditioner och innovationer som togs i bruk i Åbo under medeltiden var i bruk ännu långt in i modern tid – på vissa håll i Finland ännu på 1800-talet.
