Eräitä kasvipatologisia näkökohtia syysviljojen ja nurmiheinien talvehtimisesta

Authors

• H. Ekstrand Statens Växtskyddsanstalt, Tukholma, Ruotsi

DOI: https://doi.org/10.23986/afsci.71232

Abstract

Samarbetet mellan försöksverksamhet på jordbrukets område och den växtpatologiska verksamheten måste utökas, varigenom en hel del av resultaten snabbare skulle komma lantbruket och växtodlingen tillgodo. Hittills har huvudsakligen vid sammanställningar av försök hänsyn tagits till av kastningssiffrorna och mycket litet gjorts för att utreda vilka faktorer, som åstadkomma de stora variationerna i avkastningen. I det följande belyses nödvändigheten av att försöksverksamheten måste få ett intimare samarbete med den växtpatologiska verksamheten, för att en del av dessa faktorer skola utredas och därigenom snabbare och bättre resultat skola erhållas av en del växtodlingsförsök. Här framläggas en del av de resultat som erhållits under studier över höstsädens och vallgräsens övervintring, vilka kunna belysa detta. Vad som till största delen ligger till grund för undersökningarna över resistens ej blott mot kyla utan även mot de parasitära vintersjukdomarna är en serie rågförsök, som varit utlagda i olika delar av Sverige, och vidare höstsädes- och vallväxtförsök, som utlagts av hushållningssällskapen, statens försöksgårdar och Sveriges utsädesförenings filialer. Hos vete finnes efter undersökningar av Åkerman m.fl. (1, 18 och 19) olika resistens mot kyla hos olika sorter. Hos råg skulle enligt en del laboratorieförsök även olika sorter ha olika köldresistens, men enligt författarens undersökningar har hittills ej något sådant kunnat iakttagas på fältet. I ett par rågförsök i Skåne 1939—40, en av de extremt kalla vintrarna, då vetet skadades mycket svårt av kyla, visade sig emellertid, att »köldskadorna» stodo i korrelation till utsädets beskaffenhet, så att några verkliga köldskador ej förelågo, utan att endast de genom Fusarium-angrepp försvagade plantorna hade varit mindre köldhärdiga (tab. 1). Ju större Fusarium-smittan var på utsädet, desto större var utgången av kyla under vintern, oberoende av om sorterna tillhörde de enligt Åkerman och Andersson m.fl. mot kyla resistenta och de enligt författarens undersökningar mot Fusarium resistenta sorterna eller de mot dessa mera mottagliga sorterna. Efter betat utsäde var utgången mindre än efter obetat, men även där stod utgången i korrelation till smittograden av det obetade utsädet. Inga verkliga köldskador ha iakttagits på råg under alla de år dessa undersökningar varit i gång. Variationer i övervintringen kan således uppkomma genom att utsädet varit olika starkt Fusarium-smittat och därigenom olika känsligt för köldskador. Många av de utlagda rågförsöken ha visat, att olika sorter äro mycket olika resistenta mot angrepp •och utgång genom snömögel, förorsakat av Fusarium nivale (tab. 2 och 3). Detta framträder däri, att de mera resistenta sorterna vid starkt snömögelangrepp ej visa så stor utgång som de mera mottagliga, även om utsädet varit starkt Fusarium- smittat. Vid starka snömögelangrepp kunna de mottagliga sorterna helt gå ut, under det att de resistenta vanligen ha ett relativt gott bestånd. Även efter betning av utsädet kan utgången vara mycket stor hos de icke resistenta sorterna. I stort sett kan rågsorterna fördelas på tvä grupper, en resistent, till vilken höra bl.a. de finska sorterna Oiva, Toivo, vidare Sangaste, Björnråg, en del landsorter framför allt Norrbottensrågar samt midsommarrågar och en mottaglig grupp, till vilken hänföras bl.a. Förädlad Vasa 11, Stål-, Kungs-, Malm- och Petkusråg. Även hos en del vallgräs har påvisats olika resistens mot snömögel hos olika stammar bl.a. hos ängssvingel (tab. 4). Beträffande övriga utvintringssvampar har olikheter påvisats i resistensen mot Typhula borealis och Sclerotinia borealis både hos höstsäd och vallgräs. Hos råg omfatta huvudgrupperna de samma sorterna som de två resistensgrupperna beträffande snömögel, ehuru sortfördelningen inom dessa blir olika i fråga om angreppsgraden av de olika svamparna (tab. 5 och 7). Vete angripes mycket starkare av dessa svampar än rågen, men även där finnes olika resistens hos olika sorter. Hos vallgräsen är resistensen mycket olika hos olika stammar, de sydliga angripas mycket starkare både av T. borealis och S. borealis än de som ha nordlig härstamning (tab. 6 och 8). Vad som mycket starkt måste betonas är proveniensens betydelse (tab. 9). Förädling och utsädesodling måste ske inom de odlingsområden för vilka sorterna och stammarna äro avsedda, då annars resistensen mot de olika sjukdomarna kan minskas. Vidare måste hänsyn tagas till graden av utsädessmitta av Fusarium, då utgången genom snömögelskador under vintern står i korrelation till utsädessmittan även hos de mera resistenta sorterna. Vid starka skador visar sig även att utgången även efter betning av utsädet står i korrelation till smittan hos det obetade utsädet. För att kunna bedöma övervintringen måste man därför på analysattesten från frökontrollanstalt alltid ha graden av utsädessmittan angiven för det obetade utsädet. Även betningens stora betydelse måste påpekas. I fråga om såtidsförsök (tab. 10) kunna av dem erhållas data beträffande tiden för infektionen av de olika svamparna i olika delar av landet, vilket har stor betydelse för bestämningen av den bästa såningstiden. Av en del gödslingsförsök framgår mycket tydligt, att näringsförhållandena i hög grad påverka angreppen av utvintringssvamparna, i det att om någon brist föreligger, bli svampangreppen starkare. Några speciella försök äro ännu ej gjorda för att utröna dessa förhållanden, men allting tyder på att fosforsyran har den största betydelsen. Ds iakttagelser, som gjorts på ett flertal försök, kunna ej tydas, på annat sätt, bl.a. visar en del finska (fig. 7) och svenska försök att fosfatgödslingen höjer rågens vinterhärdighet. De framlagda synpunkterna kunna sammanfattas på följande sätt. För det praktiska lantbruket är det av betydelse: att välja sorter och stammar av de övervintrande grödorna, vilka äro motståndskraftiga mot utvintringssvamparna; att taga hänsyn till utsädets beskaffenhet framför allt hos höstsäden, och att i möjligaste mån undvika att begagna utsäde, som i obetat tillstånd är starkt Fusarium-smittat; att betning av utsädet är absolut nödvändig; att utsäde i möjligaste mån begagnas från utsädesodlingar inom odlingsområdet; att näringstillståndet i jorden framför allt att fosfatbehovet tillgodoses genom lämpliga gödselgivor. För förädlingsverksamheten äro de viktigaste synpunkterna: att förädlingen sker på rätt sätt för att få fram vinterhärdigheten, ej blott genom att hänsyn tages till köldhärdigheten utan framför allt till resistensen mot de olika utvintringssvamparna; att förädlingen eller åtminstone selektionen sker inom de avsedda odlingsområdena. För försöksverksamheten i övrigt måste påpekas vikten av att vid bedömningen av försök med de övervintrande grödorna taga hänsyn ej blott till de rena avkastningssiffrorna som sådana utan även; till resistensförhållandena hos de olika sorterna och stammarna; till utsädets beskaffenhet och utsädessmittan ej blott i betat utan framför allt i obetat tillstånd; till vinterskadornas art och omfattning ej blott i avkastnings- och sortförsök utan även i andra försök, särskilt gödslingsförsök; vidare att ej i onödan slopa försök, som se fula ut och ha haft stor utgång under vintern, då sådana försök ofta kunna visa mycket goda utslag beträffande här berörda förhållanden. Till allt detta kommer att utsädesodlingarna måste ökas inom flera områden framför allt norrut, där hittills varken i Sverige eller Finland tillräckligt med utsäde av olika sorter och stammar kunnat produceras. En del av de framlagda synpunkterna äro nya och som avslutning påpekas ytterligare vikten av att tillräcklig hänsyn måste tagas till de växtpatologiska frågorna. I många fall kunna dessa synpunkter bidraga till en snabbare och effektivare lösning av många växtodlingsproblem. Samarbetet mellan växtpatologerna och försöksmännen inom jordbruksforskningen för övrigt måste ökas, och framför allt resistensfrågorna måste bli föremål för en intensivare bearbetning. Under de rådande förhållandena i Skandinavien framför allt i Finland behöver man med det underlag som nu finnes ej vara rädd för att taga upp en del nyare synpunkter. Här gäller ej så mycket att öka produktionen inom de stora jordbruksområdena, utan att öka den och göra den säkrare och pålitligare framför allt inom de mindre och »magrare» delarna av landet och på rimlig tid göra de mindre jordbruken framför allt norrut mera bärande.