”Det finns trots allt två i Sverige / och en i Danmark / som skriver dikter om sånt”
Adrian Perera och blattedikters konst
Abstract
En ny sorts röster har dykt upp i nordisk litteratur sedan början av 2000-talet med författare som Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru i bräschen. Dessa röster tillhör andra generationens invandrare och personer av blandad etnicitet, verkliga människor eller fiktiva karaktärer, som har vuxit upp i de nordiska länderna men ändå rasifieras och ofta betraktas som utlänningar. I denna artikel undersöker jag hur den finlandssvenska poeten Adrian Perera med sin debut, diktsviten White Monkey (2017), skriver in sig i denna skara och därmed anses "fylla en nisch" och skriva "typiska blattedikter" – något som jag refererar till som postinvandringslitteratur.
Medveten om sitt etniska kapital (Nilsson 2010) aktualiserar Perera problem knutna till vithet och icke-vithet. Genom en analys av moderns roll i sviten undersöker jag temat generationskonflikt och barnets känsla av svek när en förälder omorienterar sig efter vithetshegemonin (Ahmed 2007). Dessutom analyserar jag gestaltningen av mellanförskap och svårigheten att identifiera sig som "brun" mellan rasism och colorism. Slutligen diskuterar jag hur Pereras svit dryftar olämpliga komplimanger, sådana som är välmenande men ändå kan utgöra mikroaggressioner och uppfattas som kränkande eftersom de förevigar ett rasistiskt paradigm.
