Järnbruksliv
En studie kring den vattendrivna träkolshyttan
Nyckelord:
järnbruk, arbetsfaser, träkolshytta, vattenkraftAbstract
De gamla järnbruken, där det s.k. "tysksmidet" bedrevs, var en specialitet för de skandinaviska länderna, inklusive rikshalvan Finland, under många sekel av europeiskt liv. Förutsättningarna för drift var tillgång på rinnande vatten och på skogar för kolande. Malmen köptes som regel och transporterades sjöledes. Själva bruket var en omfattande och dyrbar anläggning som krävde stora kapitalinsatser och en talrik personal för helt olikartade uppgifter. Driften av ett järnbruk uppfattades såsom ett monopol, och var ett privilegium som beviljades av kunglig myndighet: i Sverige av Bergskollegium, i det danska Norge av Oberbergsamtet. Produktion av järn, främst utsmitt s.k. "stångjärn" var de karga nordiska ländernas viktigaste exportartikel, sedan en tidigare betydande europeisk efterfrågan på koppar upphört under tidigt 1600-tal.
Avsikten med denna artikel är att förklara produktionsprocessen på ett järnverk - en "träkolshytta", vilka arbetsfaser som förekom under fackmäns ledning, och vad som ankom på det meniga arbetsfolket. Vidare alla de sysslor som utfördes utanför bruket såsom körslor och kolandet eller sjötransporterna av främst malm. Allt som allt sysselsatte bruket, utöver utlänningar med teknisk 'know-how' och bättre inkomster, ett hundratal lågavlönade vilka utförde tungt kroppsarbete, bodde fast i brukets bostäder, och därför var fast knutna till företaget.
Tillstånd för bidragets nätpublicering saknas. Om du äger rättigheterna och vill ge tillståndet, vänligen kontakta budkavlen@abo.fi.
Referera så här
Copyright (c) 2023 Budkavlen
Det här verket är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell-licens.