Hem och familj

Centrumboende i Helsingfors under efterkrigstiden och 1950-talet

Författare

• Anna-Maria Åström

DOI: https://doi.org/10.37447/bk.130169

Nyckelord:

hem, familj, klass, bostad

Abstract

Syftet med denna artikel är att utgående från ett stort antal minnesskildringar utreda hur man i efterkrigstidens borgerligt betonade hem inrättade sitt boende i de bostäder som bildade stommen i Helsingfors innerstad. Syftet är också att utröna vilka boendeidealen var, hur man strävade att förverkliga dem och hur man gjorde en åtskillnad mellan privata och mera offentliga ytor i hemmen. De som höll i trådarna var familjerna som bebodde och nyttjade hemmen. I centrum var bostäderna, som fanns i hus från 1890-talet till 1940-talet, i hög grad ännu planerade enligt andra principer än modernismens, som förde fram kärnfamiljen och hemmets funktionalitet. Helsingforsboendet i innerstaden följde förmodligen inte de nya trenderna, och utgångspunkten under 1940- och 1950-talet var lika mycket ett boende som ännu följde klassgränser eller var utslag för ett heminrättande enligt klara sociala grupperingar, där poängteringar av privat och offentligt möjligen inte ännu styrdes av de modernistiska idealen. Därmed skall artikeln också betraktas som ett korrektiv för den typen av forskning som främst tar fasta på de nya trender i boendet som otvivelaktigt också präglar perioden. En etnologisk undersökning där beboarna själva kommer till tals - låt vara i efterskott och i ett minnesperspektiv - kan framhäva urbana traditioner på ett helt annat sätt än forskning som utförs på basen av bostadsritningar och samtidens arkitektur- och inredningsdiskurser. Boendeidealen kan ur minnesmaterialet vaskas fram ur den praxis som förekommit i familjerna och också i de sätt varpå man i minnesskildringarna uttrycker sig om konstellationen hem och familj, ytor och människor.