Forskning som förstärker stereotypisering. En kritisk diskussion om forskningsetik i Riie Heikkiläs avhandling Bättre folk, bättre smak?

Författare

• Sven-Erik Klinkmann

DOI:

https://doi.org/10.30666/elore.79017

Abstract

De metodologiska och forskningsetiska frågor jag ställer mig i artikeln handlar om hur sociologen Riie Heikkilä i sin doktorsavhandling Bättre folk, bättre smak? Suomenruotsalaisten maku ja kulttuuripääoma (2011), och speciellt i en av artiklarna som ingår i avhandlingen, ”It is not a Matter of Taste…’ Cultural Capital and Taste among the Swedish-speaking Upper Class in Finland”, hanterar frågor om tolkningen av ett forskningsmaterial, sin egen positionering och förförståelse av materialet samt tillämpningen av det teoretiska perspektiv hon valt. I sin enklaste form lyder min fråga: Kan en forskare bidra till att förstärka stereotypiseringen av en språklig minoritetsgrupp som finlandssvenskarna, utan att kanske ens själv vara medveten om detta? Utgångspunkten för Heikkilä har varit att finlandssvenskarna är en något speciell minoritet, framför allt beroende på deras omfattande språkliga rättigheter, garanterade av landets grundlag, och även på grund av det hon kallar den allmänna bilden av att finlandssvenskar representerar en mer legitim eller bättre livsstil och smak än den hos finskspråkiga finnar. Det paradoxala vad gäller Heikkiläs forskning är att transponeringen av undersökningen till det mytiska och stereotypa området vad gäller det finlandssvenska innebär att forskningen, i stället för att kunna undersöka och avslöja hur de mekanismer som leder till denna stereotypisering fungerar, riskerar att bidra till en förstärkning av stereotypiseringen. Heikkilä anser att man kan tolka stereotypin om finlandssvensk överlägsenhet och till och med i viss mån dess gemensamma identitet som ett tecken på att distinktion och därigenom legitimitet fungerar. Distinktion och kulturell hierarki bygger enligt henne på en tilltro till dessa (det vill säga överlägsenheten och legitimiteten). Min slutsats blir, när jag undersöker Heikkiläs avhandling som helhet att det i den finns en märklig dualism: å ena sidan ett försök till en mer nyanserad bild av det finlandssvenska, via en mängd fokusgruppintervjuer med företrädare för en rad olika sociokulturella grupper av finlandssvenskar, å andra sidan en stark önskan om att forma en övergripande syn på finlandssvenskarna och det finlandssvenska. Den här synen blir starkt reduktionistisk, statisk och den bygger framför allt till betydande del på gamla myter och stereotypier som genom avhandlingen kan sägas bli bekräftade och, via den publicitet avhandlingen fått, ytterligare förstärkta. Jag har identifierat det problematiska i ansatsen och utförandet som dels en fråga om forskarens positionering, inklusive förförståelse och kunskapsnivå, i relation till sitt forskningsobjekt, dels en fråga om teorins användbarhet i detta fall. Många av de generaliseringar Heikkilä gör om finlandssvenskarna förefaller att basera sig på otillräckliga kunskaper om gruppen i fråga. Slutledningarna har, som jag visat, i flera fall saknat vetenskaplig täckning.