Känsla och självkännedom. Tal om känslor i intervjubaserad forskning

Författare

• Camilla Kronqvist

DOI:

https://doi.org/10.30666/elore.79018

Abstract

I artikeln behandlar jag vilken betydelse det har för intervjuarens förståelse av sin egen roll i forskningsprocessen att bli klar över de olika sätt känslor kommer till uttryck i de samtal som utgör forskningsintervjun. Vilka slags svårigheter och möjligheter är förbundna med forskarens försök att känna sig själv och sina känslor? Jag diskuterar hur vissa känslor hos intervjuaren kan ses som uttryck, och i vissa fall som en förutsättning för förståelse, och hur andra känslor snarare kan utgöra hinder för förståelse. Genom det här pekar jag på hur förståelsen av vad vi känner är av central betydelse för att förstå vilka vi är som personer, och att en förståelse av känslors roll i forskningsprocessen är ett viktigt led i att nå en reflexiv självkännedom. Undersökningen är i första hand filosofisk, även om jag konkretiserar min diskussion med hjälp av ett empiriskt material. Jag inleder med några kommentarer om vilka känslor som uppstått och kan uppstå då jag som filosof närmar mig andra discipliners forskningsfrågor och hur jag ser på uppgiften att som filosof gå i dialog med empiri. Därigenom försöker jag belysa vad jag ser som kännetecknande för den filosofiska undersökningen. Efter det introducerar jag ett av de mest inflytelserika förhållningssätten till medvetandet, och vad det är att ha kunskap om sitt eget och andras själsliv. Enligt det här synsättet har vi omedelbar tillgång till det som sker i vårt inre, medan vår förståelse av andra är härledd ur observationer av deras beteende. Känslor blir enligt det här synsättet ett slags inre objekt som enbart är en aspekt av subjektet som inte kan bidra till att ge kunskap om det som tänks vara en objektiv verklighet. Som kontrast till tanken att känslor utgör dolda inre objekt föreslår jag att tal om känslor kan betraktas som ett sätt att urskilja mönster i en människas liv. Jag relaterar det här i första hand till vad det är att förstå och beskriva andras känslor. Jag diskuterar sedan mer specifikt relationen till våra egna känslor. Jag ifrågasätter tanken att det alltid är uppenbart för en människa vad hon själv känner och kontrasterar den med ett par sätt på vilka en människa kan vara blind för och blunda för sina egna känslor i en intervjusituation. Jag ansluter här till Sigmund Freuds tanke om att delar av människans själsliv är omedvetna. Jag avslutar med att sammanfatta hur förståelsen av andra människor på olika sätt förutsätter ett känslomässigt och personligt engagemang.