"Farlig hund" som diskursiv konstruktion. Disciplinering av hundar och hundägare i Norge

Författare

• Ane Møller Gabrielsen

DOI:

https://doi.org/10.30666/elore.79049

Abstract

Under de senaste decennierna har flera länder förbjudit farliga hundraser, och i Norge är
sex raser förbjudna då de anses som farliga. Förbud mot farliga hundar uttrycker en tanke
om att farlighet kan förhindras, och omvandlar något som i princip är okontrollerbart
och ohanterligt till identifierbara individer. Vad som gör en hund farlig är dock inte
självklart, och ”farliga hundar” är ett ämne fullt av paradoxer. År 1930 var det schäfer
och dobermann som ansågs som farliga i Norge, medan det idag är ”kamphundar” som
utgör de farliga hundarna. Denna artikel tar sin utgångspunkt i norska lagberedningar
som behandlar temat farliga hundar från 1930 till idag med utgångspunkt i en tanke om
att farliga hundar inte existerar i sig själva, utan skapas genom att lagstiftningen kopplar
Sammandrag – Artiklar
Elore 1/2013 26
farlighet till andra element. Mot bakgrund av teori om styrningsmentalitet och Carol
Bacchis ”vad är problemet representerat att vara”-metod för policyanalys (wpr), identifieras
de konceptuella premisserna som verkar innanför lagstiftningens definitioner av
farliga hundar som farliga hundraser. Genom den tidsperiod som beskrivs i artikeln har
”farliga hundar” i norsk lagstiftning inte bara ändrat rastillhörighet – ”farlighet” har
också gått från en fråga om hundars beteende till att bli en fråga om stamtavlor, DNA,
utseende och ägare. Detta är både en konsekvens och en bekräftelse av ett tänkesätt där
”hund” i ökande grad tänks som ”ras”, där negativa egenskaper förstås som medfödda,
ärftliga och synliga, och där man förutsätter ett samband mellan vissa typer av hundar
och vissa typer av människor. Trots att förbud mot farliga hundar definierar hundar som
inte får existera har dessa åtgärder också påverkat kontrollen av ”vanliga hundar”, och
författaren argumenterar för att ”farliga hundar” fungerar som en diskursiv knutpunkt
som också möjliggör styrning och disciplinering av ”vanliga hundar” och deras ägare
genom interaktion mellan myndigheterna och Norsk Kennel Klub. Definitionerna av
farliga hundar i lagar och förordningar har fått kennelklubben att ta ansvar för utbildning
av hundägare, kennelklubben har varit en viktig faktor i att göra klubbens system
för avel, märkning och registrering till politiska teknologier för kontroll av hundpopulationen,
och den har varit ett viktigt element i skapandet av subjektspositionen ”den
ansvarsfulla hundägaren”, en ägare som själv tar ansvar för att kontrollera sina hundar
genom registrering, koppel och dressyr.