Konsumerad och älskad till döds. Vilda och tama papegojor i den tidigmoderna Atlantiska världen

Författare

• Laura Hollsten

DOI:

https://doi.org/10.30666/elore.79047

Abstract

Artikeln studerar europeiska, i huvudsak franska, beskrivningar av karibiska papegojor
på 1600- och 1700-talen ur ett miljöhistoriskt perspektiv. Genom att studera papegojans
natural- och kulturhistoria under tidigmodern tid argumenterar artikeln för att skillnaden
mellan kategorierna vild och tam var en viktig distinktion i relation till papegojornas värde
och användningssätt som konsumtionsobjekt. Studien erbjuder dessutom möjligheten att
utreda om papegojans röst kan höras i de undersökta skildringarna. Papegojans position
i gränslandet mellan natur och kultur leder till att en uppdelning i dessa kategorier är
komplicerad. Dels skulle papegojan representera den vilda tropiska naturen i kolonierna,
dels skulle den vara ett roande sällskapsdjur som anpassade sig efter människans önskemål
och krav genom att härma hennes språk. Papegojornas ”naturliga vildhet” omnämns
vid flera tillfällen som en oönskad egenskap. Då man tämjde papegojor försökte man
få dem att glömma sin vildhet genom att föra bort dem från sina habitat och från sina
artfränder, både geografiskt och symboliskt, för att ”socialiseras” in i människornas
sfär. Klyftan mellan människor och djur är betydligt smalare i skildringar av papegojor
som sällskapsdjur än i framställningar av papegojor i det vilda. Papegojans egenskaper
som gjorde den begärlig för människan, dess välsmakande kött, dess iögonenfallande
skönhet och dess förmåga att tala människornas språk var en vinnande kombination på
konsumtionsmarknaden. Papegojorna själva framstår däremot som förlorare i händelserna
kring den europeiska koloniseringen av Karibien och det därpå följande utbytet av arter
kontinenterna emellan och den ekologiska imperialismen.