Ihmisen ja eläimen suhteesta varhaisessa kreikkalaisessa ajattelussa

Författare

• Liisa Kaski

DOI:

https://doi.org/10.30666/elore.79051

Abstract

Ett tänkande som uppmärksammar alla levande djurarter och försvarar vegetarianism
visar sig vara en särpräglad kontinuitet som sträcker sig från förklassisk tid till senantiken.
I artikeln undersöker jag det här tänkandets relation till tidigare grekisk kulturtradition
vars uttryck jag granskar i arkaisk diktning, mytologi och religiösa ritualer. Som exempel
på djurinrikade filosofer har jag valt Empedokles (cirka 490–430 f.Kr.) och Plutarchos
(cirka 45–125 e.Kr.).
Plutarchos texter som mycket starkt motsätter sig dödandet av djur, i motsats till
den allmänna uppfattningen om antikens världsbild som antropocentrisk, blev min
utgångspunkt och inspiration. Vägledd av Plutarchos följer jag spåren bakåt i tiden till
den försokratiske Empedokles. Från deras tänkande lyfter jag fram teman som kretsar
kring rättvisetanken, relationen mellan människor och andra djur och den kosmiska
ödesgemenskapen.
I den senare delen studerar jag hur den kollektiva traditionen eventuellt har påverkat
de djurinriktade filosoferna. Jag granskar användningen av djurfigurer och djurmetaforer
i tidig diktning och jag använder utdrag ur Homeros och körlyrikern Alkman
(600 talet f.Kr.) som exempel. Vid sidan av diktningens bilder spårar jag den bild som
grekisk mytologi ger av djur, särskilt relationen mellan djur och gudar. De exempel som
utredningen baserar sig på kommer från Zeus djurhamnskifte och på den semantiska
rymden av det grekiska ordet för djur ζῷον, som inkluderar både andra djurraser och
människor och gudar.
Slutligen granskar jag två religiösa ritualer – en körritual för jungfrur i Sparta och den
attiska Artemis Brauronias björnfest – i vilka djurmetaforiken fördjupas mot metamorfos,
en sammansmältning med djur av annat slag och till och med en förvandling till det
andra under ritualen. Min slutsats är att den mimetiska tanken, som var central i både
uppfostran och ritualer i det förklassiska Grekland, både förutsatte och närde en förmåga att identifiera sig med en annan, också ett annat djur och att ekon från denna djupa
känsla av samhörighet kan hittas exempelvis i Empedokles och Plutarchos tänkande.